Idag ges en skrift om Georgien ut med mig som medförfattare (Timbro).
Så här lyder början av inledningen:
Den georgiska huvudstaden Tbilisis gator fylls av demonstranter med rosor i händerna. Det är mitten av november 2003 och det folkliga missnöjet med den korruptionsanklagade presidenten Eduard Sjevardnadze har vuxit. Regeringens seger i parlamentsvalet den 2 november ifrågasätts av opposition, valobservatörer och oberoende mediers vallokalsundersökningar.
Förutom kritik mot valfusk finns ett utbrett missnöje med korruptionen, skenande inflation och en statsfinansiell kris. Denna kris innebär att landets infrastruktur är katastrofalt dålig samt att löner och pensioner inte betalas ut. Det senare ökar dessutom incitamenten till, och förekomsten av, mutor inom hela den offentliga sektorn. Trycket blir till slut för stort för Sjevardnadze, som avgår den 23 november samma år. Över 100 000 människor går ut på gatorna för att fira maktskiftet. Nytt parlamentsval utlyses och följs senare av det ordinarie presidentvalet. I efterhand vet vi hur det gick. En epok i Georgiens
historia tog slut och en ny började.
Den nya regeringens vision var att Georgien skulle bli en demokratisk nation av västeuropeiskt snitt. De första målsättningarna var att skapa goda statsfinanser, återta kontroll över utbrytarregioner, skapa fungerande infrastruktur, bekämpa korruption samt att göra det enkelt att starta och driva företag. Den nya georgiska regeringen, ledd av president Michail Saakasjvili, fick tidigt internationellt beröm för stora framgångar på flera av de områdena.
När ett lands ekonomiska frihet ökar är det inte mynt och sedlar som blir friare. Det är människor. Människor som vill arbeta och tjäna pengar på att sälja och köpa varor och tjänster på lika villkor. Dessutom finns positiva statistiska samband mellan ekonomisk frihet och exempelvis köpkraft, livslängd, minskning av barnarbete, tillgång till rent vatten, öppenhet mot andra länder, läskunnighet och möjlighet att ta del av ny information.
I Världsbankens rapport Doing Business 2008 konstateras att Georgien sedan 2003 klättrat 119 steg i den sammantagna rankningen av bäst företagsklimat. År 2006 listade Världsbanken Georgien som bäst i världen på att förbättra företagsklimatet och bekämpa korruption. Georgien har i dag fler företag per person än alla världens länder, utom Singapore och Nya Zeeland.
De liberaliserande reformerna har dels inneburit omedelbara förbättringar, dels förbättrat de långsiktiga utsikterna för Georgien och dess befolkning. Mellan 2000 och 2003 låg Georgiens tillväxt på i genomsnitt 5,8 procent. Mellan 2004 och 2007 låg den på 9,3 procent, och 2007 var den över 12 procent – trots ryska handelsblockader. I Doing Business 2008 konstateras att särskilda förbättringar sedan året innan ägt rum när det gäller investeringsskydd och licenshantering.
Några av de viktigaste ekonomiska reformerna sedan 2004 har varit privatisering av statliga företag, liberalisering av arbetsmarknaden, avskaffande av regleringar för företag, sänkning och förenkling av skatterna, infrastruktursatsningar, minskade handelshinder samt minskning och effektivisering av den offentliga byråkratin. Andra viktiga reformer har syftat till att förbättra utbildningsväsendet och poliskåren...
-----
Viktiga saker som tas upp är den ekonomiska utvecklingen och reformerna samt bakgrunden om organiserad brottslighet, svart ekonomi, energipolitiska intressen i landet för exempelvis USA och Ryssland. Och mycket mer.
torsdag, augusti 28, 2008
Om beskattning i Liberal Debatt (Del 2)
Forts.
Skatten bör fördelas så att dess skada minimeras. Liksom Milton Friedman menar vi att det är rationellt att beskatta negativa bieffekter, som exempelvis miljöförstöring, så att skatten kan sänkas på andra områden. Tanken att köttätandet ska betala sina egna kostnader borde inte vara mer främmande än att bilismen ska göra det.
Jag skulle önska mer konsekvens i den här debatten. En stor del av kritiken mot beskattning av kött (och samtidig skattesänkning på exempelvis arbete) formuleras ofta som en principiell kritik mot all form av beskattning av externaliteter. Menar man det borde man tydligt säga att man även vill ta bort all punktbeskattningen på tobak, bensin och alkohol.
Djurhållningen använder mer än 2/3 av världens jordbruksmark. Dessutom står boskapshållningen för 18 procent av växthusgasutsläppen. När den tillväxtfrämjande transportsektorn, som släpper ut mindre växthusgaser än boskapssektorn, beläggs med kraftiga miljöskatter samtidigt som köttindustrin subventioneras, blir snedvridningen uppenbar och absurd.
Tycker att det här är ett viktigt marknadsekonomiskt argument för att ta ut relativt mer skatt på kött. Jag tror också att en sådan förändring av beskattningen är gynnsam ur konkurrrenssynvinkel internationellt.
Varför ska 60-70 procent av slutpriset på bensin kunna bestå av skatt, medan köttet både har en skattesubventionerad produktion och en låg moms på 12 procent? Det är också problematiskt med den höga skatt på arbete och företagande som finns idag samtidigt som köttindustrin subventioneras.
Ja, jag vill ha bort jordbrukssubventionerna. Men det ligger i hög grad på EU-nivå och är inte lika lätt att påverka som på svensk nivå. Subventionsavskaffande är också kopplat till mer frihandel för jordbruksprodukter globalt och en sådan utveckling skulle med fördel kombineras med effektivare resursanvändning när jordbruksprodukter (i ett alltmer industrialiserat jordbruk) i Afrika exporteras till andra delar av världen i en värld med befolkningsökning.
Den senaste tidens matkris har som en av sina främsta underliggande orsaker ökad köttkonsumtion i bland annat Kina och Indien. En konsumtion som driver upp priset på jordbruksprodukter i världen på grund av den enormt stora odlingsyta som köttproduktion kräver. Enligt FAO:s rapport ”Livestock’s Long Shadow” används 70 procent av all jordbruksmark globalt till boskapsproduktion, vilket kan jämföras med några få procent för etanolodlingen.
Det här tycks vara vad de viktigaste rapporterna kommit fram till hittills. Jag tar gärna emot ny information om sådan finns.
Dessutom spår FN att köttkonsumtionen kommer att fördubblas till år 2050. Djurhållning kräver redan en fjärdedel av jordens landyta för bete och en tredjedel av all åkermark för foderodling. Större jordbruksarealer på bland annat regnskogens bekostnad kan bara täcka en liten del av det ökade behovet. Ökad avkastning per hektar räcker med stor sannolikhet inte för att lösa matkrisen ens på längre sikt.
Siffrorna är ganska otroliga tycker jag. Allt tal om öppna landskap blir ju fullständigt absurt när man betänker hur stor yta av världen som är jordbruksmark - som inte tidigare i jordens historia har varit det. Skog binder ju dessutom koldioxid - mindre skog är negativt för växthuspåverkan. Även Sveriges yta består av mycket stor del åkermark, vilket alla som flugit över landet är medvetna om. LRF:s tal om vikten av öppna landskap är absurt.
Eftersom att världens fattiga lägger en stor del av sin inkomst på jordbruksprodukter innebär höjda matpriser ett stort hot mot människors hälsa och möjlighet att lägga resurser på att investera i exempelvis utbildning. Världsbanken beräknar att de stigande matpriserna redan har försatt mer än 100 miljoner människor i fattigdom.
Av bland annat detta skäl (konsumtion av mat relativt total inkomst) måste prissidan på mat ses som särskilt relevant och inte enbart inkomstsidan.
Globalt sett står boskapshållningen för nästan en femtedel av de totala utsläppen av växthusgaser. Som jämförelse står transportsektorn globalt för 13,5 procent av växthusgasutsläppen. En typisk svensk ko släpper ut minst 100 kilo metan per år - det motsvarar mängden koldioxid som släpps ut från en vanlig bil som går 1000 mil per år. Oavsett hur man ställer sig till den totala skattenivån eller i klimatfrågan så är det rimligt att vara för en beskattning som är konsekvent, logisk och ändamålsenlig.
Det här är viktigt att betona. Den punktbeskattning som vi föreslår är ett försök att skapa en mer konsekvent miljöbeskattning och att samtidigt argumentera för en generell liberalisering av ekonomin och samhället. Att ha en konsekvent beskattning borde gälla oavsett vad man tycker om klimatdebatten.
I dagsläget har vi ett allvarligt globalt problem med omfattande jordbrukssubventioner som snedvrider marknader. Eftersom att kött är mycket dyrare att producera i förhållande till vegetabilier påverkas köttets slutpris och därmed konsumtionen särskilt mycket av subventionerna. Dessutom subventioneras köttet i flera led. Såväl spannmålen som själva djurhållningen subventioneras. Subventioner minskar effektiviteten globalt i jordbrukssektorn och förhindrar investeringar där de gör som mest nytta.
Jag tycker fortfarande att resonemanget verkar rimligt.
Minskade subventioner räcker dock inte för att lösa matkrisen. Enligt en nypublicerad beräkning står subventionerna för 47 procent av jordbruksproduktionens värde i Finland. Siffrorna torde vara snarlika i Sverige. Vad händer om upp till hälften av produktionsvärdet i europeiska jordbruk plötsligt försvinner genom avskaffande av subventioner samtidigt som kött och foder istället importeras från fattiga länder? Detta verkar vara en universallösningen för många. Europas skattebetalare och ägarna till jordbruksmarken i de fattiga länderna skulle tjäna mycket. Men matpriserna skulle inte sjunka under överskådlig tid.
Visst räknar vi med att fattiga länder kan bygga upp en lönsam jordbruksexport. Men industrialisering av jordbruk tenderar att leda till att färre sysslar med jordbruk – andelen människor som konsumerar snarare än producerar den dyra maten blir därmed större i de aktuella länderna. De exporterande ländernas BNP ökar rimligen, vilket är mycket bra. Men det täcker troligtvis inte konsekvenserna av kraftigt stigande matpriser för stora befolkningar som lever på marginalen.
Kanske en av de mer kontroversiella delarna av artikeln. Vissa delar skulle behöva understödjas med forskning. Men rent logiskt tycker jag att det verkar rimligt.
Det kan slutligen poängteras att köttskatt ska jämföras med andra politiskt tänkbara förslag. Exempelvis ytterligare kraftiga begränsningar av frihandeln, som redan yttrats från många håll, eller att acceptera matkriser och pumpa in stora mängder bistånd. Det är önskvärt med åtgärder som är genomförbara och marknadsmässigt rationella, bland annat för att slippa kontraproduktiv populistisk anti-frihandelspolitik eller ökat biståndsberoende. Av givna realistiska alternativ och under rådande förutsättningar framstår köttskatt och samtidig sänkning av inkomstskatten som mycket rimligt ur ett liberalt perspektiv.
Av det skälet tycker jag att förkastande av den här typen av förslag (av "liberala" skäl) riskerar att i praktiken innebära en walkover i en stor del av samhällsdebatten i allmänhet och klimatdebatten i synnerhet.
Skatten bör fördelas så att dess skada minimeras. Liksom Milton Friedman menar vi att det är rationellt att beskatta negativa bieffekter, som exempelvis miljöförstöring, så att skatten kan sänkas på andra områden. Tanken att köttätandet ska betala sina egna kostnader borde inte vara mer främmande än att bilismen ska göra det.
Jag skulle önska mer konsekvens i den här debatten. En stor del av kritiken mot beskattning av kött (och samtidig skattesänkning på exempelvis arbete) formuleras ofta som en principiell kritik mot all form av beskattning av externaliteter. Menar man det borde man tydligt säga att man även vill ta bort all punktbeskattningen på tobak, bensin och alkohol.
Djurhållningen använder mer än 2/3 av världens jordbruksmark. Dessutom står boskapshållningen för 18 procent av växthusgasutsläppen. När den tillväxtfrämjande transportsektorn, som släpper ut mindre växthusgaser än boskapssektorn, beläggs med kraftiga miljöskatter samtidigt som köttindustrin subventioneras, blir snedvridningen uppenbar och absurd.
Tycker att det här är ett viktigt marknadsekonomiskt argument för att ta ut relativt mer skatt på kött. Jag tror också att en sådan förändring av beskattningen är gynnsam ur konkurrrenssynvinkel internationellt.
Varför ska 60-70 procent av slutpriset på bensin kunna bestå av skatt, medan köttet både har en skattesubventionerad produktion och en låg moms på 12 procent? Det är också problematiskt med den höga skatt på arbete och företagande som finns idag samtidigt som köttindustrin subventioneras.
Ja, jag vill ha bort jordbrukssubventionerna. Men det ligger i hög grad på EU-nivå och är inte lika lätt att påverka som på svensk nivå. Subventionsavskaffande är också kopplat till mer frihandel för jordbruksprodukter globalt och en sådan utveckling skulle med fördel kombineras med effektivare resursanvändning när jordbruksprodukter (i ett alltmer industrialiserat jordbruk) i Afrika exporteras till andra delar av världen i en värld med befolkningsökning.
Den senaste tidens matkris har som en av sina främsta underliggande orsaker ökad köttkonsumtion i bland annat Kina och Indien. En konsumtion som driver upp priset på jordbruksprodukter i världen på grund av den enormt stora odlingsyta som köttproduktion kräver. Enligt FAO:s rapport ”Livestock’s Long Shadow” används 70 procent av all jordbruksmark globalt till boskapsproduktion, vilket kan jämföras med några få procent för etanolodlingen.
Det här tycks vara vad de viktigaste rapporterna kommit fram till hittills. Jag tar gärna emot ny information om sådan finns.
Dessutom spår FN att köttkonsumtionen kommer att fördubblas till år 2050. Djurhållning kräver redan en fjärdedel av jordens landyta för bete och en tredjedel av all åkermark för foderodling. Större jordbruksarealer på bland annat regnskogens bekostnad kan bara täcka en liten del av det ökade behovet. Ökad avkastning per hektar räcker med stor sannolikhet inte för att lösa matkrisen ens på längre sikt.
Siffrorna är ganska otroliga tycker jag. Allt tal om öppna landskap blir ju fullständigt absurt när man betänker hur stor yta av världen som är jordbruksmark - som inte tidigare i jordens historia har varit det. Skog binder ju dessutom koldioxid - mindre skog är negativt för växthuspåverkan. Även Sveriges yta består av mycket stor del åkermark, vilket alla som flugit över landet är medvetna om. LRF:s tal om vikten av öppna landskap är absurt.
Eftersom att världens fattiga lägger en stor del av sin inkomst på jordbruksprodukter innebär höjda matpriser ett stort hot mot människors hälsa och möjlighet att lägga resurser på att investera i exempelvis utbildning. Världsbanken beräknar att de stigande matpriserna redan har försatt mer än 100 miljoner människor i fattigdom.
Av bland annat detta skäl (konsumtion av mat relativt total inkomst) måste prissidan på mat ses som särskilt relevant och inte enbart inkomstsidan.
Globalt sett står boskapshållningen för nästan en femtedel av de totala utsläppen av växthusgaser. Som jämförelse står transportsektorn globalt för 13,5 procent av växthusgasutsläppen. En typisk svensk ko släpper ut minst 100 kilo metan per år - det motsvarar mängden koldioxid som släpps ut från en vanlig bil som går 1000 mil per år. Oavsett hur man ställer sig till den totala skattenivån eller i klimatfrågan så är det rimligt att vara för en beskattning som är konsekvent, logisk och ändamålsenlig.
Det här är viktigt att betona. Den punktbeskattning som vi föreslår är ett försök att skapa en mer konsekvent miljöbeskattning och att samtidigt argumentera för en generell liberalisering av ekonomin och samhället. Att ha en konsekvent beskattning borde gälla oavsett vad man tycker om klimatdebatten.
I dagsläget har vi ett allvarligt globalt problem med omfattande jordbrukssubventioner som snedvrider marknader. Eftersom att kött är mycket dyrare att producera i förhållande till vegetabilier påverkas köttets slutpris och därmed konsumtionen särskilt mycket av subventionerna. Dessutom subventioneras köttet i flera led. Såväl spannmålen som själva djurhållningen subventioneras. Subventioner minskar effektiviteten globalt i jordbrukssektorn och förhindrar investeringar där de gör som mest nytta.
Jag tycker fortfarande att resonemanget verkar rimligt.
Minskade subventioner räcker dock inte för att lösa matkrisen. Enligt en nypublicerad beräkning står subventionerna för 47 procent av jordbruksproduktionens värde i Finland. Siffrorna torde vara snarlika i Sverige. Vad händer om upp till hälften av produktionsvärdet i europeiska jordbruk plötsligt försvinner genom avskaffande av subventioner samtidigt som kött och foder istället importeras från fattiga länder? Detta verkar vara en universallösningen för många. Europas skattebetalare och ägarna till jordbruksmarken i de fattiga länderna skulle tjäna mycket. Men matpriserna skulle inte sjunka under överskådlig tid.
Visst räknar vi med att fattiga länder kan bygga upp en lönsam jordbruksexport. Men industrialisering av jordbruk tenderar att leda till att färre sysslar med jordbruk – andelen människor som konsumerar snarare än producerar den dyra maten blir därmed större i de aktuella länderna. De exporterande ländernas BNP ökar rimligen, vilket är mycket bra. Men det täcker troligtvis inte konsekvenserna av kraftigt stigande matpriser för stora befolkningar som lever på marginalen.
Kanske en av de mer kontroversiella delarna av artikeln. Vissa delar skulle behöva understödjas med forskning. Men rent logiskt tycker jag att det verkar rimligt.
Det kan slutligen poängteras att köttskatt ska jämföras med andra politiskt tänkbara förslag. Exempelvis ytterligare kraftiga begränsningar av frihandeln, som redan yttrats från många håll, eller att acceptera matkriser och pumpa in stora mängder bistånd. Det är önskvärt med åtgärder som är genomförbara och marknadsmässigt rationella, bland annat för att slippa kontraproduktiv populistisk anti-frihandelspolitik eller ökat biståndsberoende. Av givna realistiska alternativ och under rådande förutsättningar framstår köttskatt och samtidig sänkning av inkomstskatten som mycket rimligt ur ett liberalt perspektiv.
Av det skälet tycker jag att förkastande av den här typen av förslag (av "liberala" skäl) riskerar att i praktiken innebära en walkover i en stor del av samhällsdebatten i allmänhet och klimatdebatten i synnerhet.
Om beskattning i Liberal Debatt (Del 1)
Jag och Jonas Norberg har en artikel i senaste Liberal Debatt. Vi har varit lika aktiva i skrivprocessen och jag står bakom allt vi skrivit. Några egna kommenterar och reflektioner om den egna artikeln så här i efterhand.
Miljoner fattiga människor hotas av matbrist på grund av för höga priser på jordbruksprodukter. Bristen på fria fungerande marknader för jordbruksprodukter samt fattigdom är två underliggande orsaker. En politik för frihandel och liberala marknader är viktigt, eftersom att ekonomisk frihet och handel statistiskt leder till ökat välstånd och mindre fattigdom.
Den första meningen borde vara okontroversiell. Kanske skulle "för höga" kunnat ersättas med "stigande". Den andra meningen kan vara problematisk eftersom att det är en generalisering av ett komplext fenomen; många länders och regioners välstånd och jordbrukssystem. Jag tror att brist på ekonomisk frihet (generellt) är större orsak till fattigdom och svält än brist på fri marknad för jordbruksprodukter per se. Jag är för en liberal reformering av jordbruket, men det är inte en kortsiktig lösning på svälten och den akuta fattigdomen (det tror jag dock att ekonomisk liberalisering i mer generell mening kan vara).
Men eftersom antalet fattiga människor har varit nästan konstant de senaste årtiondena, då befolkningsökningen delvis ätit upp den allt friare marknadens positiva effekter, krävs även en lägre efterfrågeökning av jordbruksmark. Detta kan förverkligas genom en köttskatt.
Boskapsuppfödning innebär att mark utnyttjas ineffektivare än vid annan matproduktion. Även det är en generalisering som döljer underliggande komplexa samband. Men den är tillräckligt allmängiltig (menar jag) för att den ska sägas och betraktas som relevant. Ändrade matmönster i kombination med ökad ekonomisk frihet och frihandel, är två saker som skulle göra resursutnyttjandet mer effektivt.
Att föreslå köttskatt (i kombination med sänkning av andra skatter) ses som icke-liberalt av en del (det finns även en del rent ekonomiska invändningar kring styrningseffekten). De som hävdar detta tycks mena att:
1) alla förslag om att belägga något (vara, tjänst, arbete eller kapital) med punktskatt eller ökad skatt går i fel riktning.
2) alla förslag som innebär styrning av mänskligt beteende är moralistiskt och paternalistiskt, och därmed fel.
Båda dessa saker ska jag kommentera. Våran artikel fortsätter:
Två former av uppfattningar om skatt är rimliga att ha. Dels en uppfattning om det totala skattetrycket, dels en uppfattning om hur skatterna ska fördelas givet ett visst skattetryck. För oss som liberaler är den första formen av uppfattning given; vi vill ha väsentligt lägre skatt för att stimulera tillväxt och bekämpa fattigdom i världen. Som liberaler kan vi dock inte vara tomma på svar när det gäller den andra formen av uppfattning. Det vore en onödig kapitulation och ensidighet.
Vad vi uttalar oss om i våran artikel är alltså den andra formen av uppfattning: om hur skatten ska fördelas givet ett visst skattetryck. Är detta att gå i fel riktning?
Jag tycker inte det. Om man är principiellt och kategoriskt emot alla former av höjningar eller införanden av punktskatter, (även om dessa skatter kompenseras med andra höjningar), riskerar man att bli platt och ensidig i sina förslag. Det innebär även ett långt sämre handlingsutrymme att agera mot skatter som är extremt skadliga (exempelvis sådana som skapar hög andel svartjobb och kriminalitet inom vissa branscher).
Två länder som reformerats mycket kraftigt är Irland och senare Georgien. Båda dessa länder har ÖKAT skatten på exempelvis tobak och alkohol, samtidigt som arbetsmarknad och företagsbeskattning har sett en tydlig liberalisering. Tillväxten följt av liberaliseringarna har varit mycket stark. Nu finns det åtskilliga områden där dessa länder inte borde ses som föredömen för Sverige, men den här beskattningsfilosofin är högst rimlig.
Flera liberaler invänder och menar att tillväxten ökar och människors hälsa säkert blir bättre, men att det är på bekostnad av ökad styrning och paternalism (minskad frihet). Jag delar inte den synen. ALL beskattning innebär styrning av mänskligt beteende. Det är inte en fråga OM skatten ska styra mänskligt beteende utan HUR.
Jag kan tycka att skattesystemet ska vara enkelt. Samtidigt borde externaliteter beskattas och fokus vara på att sänka skatter som är särskilt skadliga. Av en given skattenivå borde hög andel komma från saker som på olika sätt är skadliga för (särskilt andra än konsumenten (externaliteter)) människor.
Artikeln fortsätter:
Skatten bör fördelas så att dess skada minimeras. Liksom Milton Friedman menar vi att det är rationellt att beskatta negativa bieffekter, som exempelvis miljöförstöring och ökad svält, så att skatten kan sänkas på andra områden. Tanken att köttätandet ska betala sina egna kostnader borde inte vara mer främmande än att bilismen ska göra det.
Jag skulle önska mer konsekvens i den här debatten. En stor del av kritiken mot beskattning av kött (och skattesänkning på exempelvis arbete) formuleras som en kritik mot all form av beskattning av externaliteter. Då borde man tydligt säga att man också vill ta bort all punktbeskattningen på tobak, bensin och alkohol.
Djurhållningen använder mer än 2/3 av världens jordbruksmark. Dessutom står boskapshållningen för 18 procent av växthusgasutsläppen. När den tillväxtfrämjande transportsektorn, som släpper ut mindre växthusgaser än boskapssektorn, beläggs med kraftiga miljöskatter samtidigt som köttindustrin subventioneras, blir snedvridningen uppenbar och absurd.
Tycker att det här är ett viktigt marknadsekonomiskt argument för att ta ut mer skatt på kött. Jag tror också att en sådan förändring av beskattningen är gynnsamt ur konkurrrenssynvinkel.
Varför ska 60-70 procent av slutpriset på bensin kunna bestå av skatt, medan köttet både har en skattesubventionerad produktion och en låg moms på 12 procent? Det är också problematiskt med den höga skatt på arbete och företagande som finns idag samtidigt som köttindustrin subventioneras.
Ja, jag vill ha bort jordbrukssubventionerna. Men det ligger i hög grad på EU-nivå och inte lika lätt att påverka som på svensk nivå. Subventionsavskaffande är också kopplat till mer frihandel för jordbruksprodukter globalt och en sådan utveckling skulle med fördel kombineras med effektivare resursanvändning när jordbruksprodukter (i ett alltmer industrialiserat jordbruk) i Afrika exporteras till andra delar av världen i en värld med befolkningsökning.
Den senaste tidens matkris har som en av sina främsta underliggande orsaker ökad köttkonsumtion i bland annat Kina och Indien. En konsumtion som driver upp priset på jordbruksprodukter i världen på grund av den enormt stora odlingsyta som köttproduktion kräver. Enligt FAO:s rapport ”Livestock’s Long Shadow” används 70 procent av all jordbruksmark globalt till boskapsproduktion, vilket kan jämföras med några få procent för etanolodlingen.
Det här tycks vara vad de viktigaste rapporterna kommit fram till hittills. Jag tar gärna emot ny information om sådan finns.
Dessutom spår FN att köttkonsumtionen kommer att fördubblas till år 2050. Djurhållning kräver redan en fjärdedel av jordens landyta för bete och en tredjedel av all åkermark för foderodling. Större jordbruksarealer på bland annat regnskogens bekostnad kan bara täcka en liten del av det ökade behovet. Ökad avkastning per hektar räcker med stor sannolikhet inte för att lösa matkrisen ens på längre sikt.
Siffrorna är ganska otroliga tycker jag. Allt tal om öppna landskap blir ju fullständigt absurt när man betänker hur stor yta av världen som är jordbruksmark - som inte tidigare i jordens historia har varit det. Skog binder ju dessutom koldioxid så mindre skog är negativt för växthuspåverkan. Även Sveriges yta består av mycket stor del åkermark, vilket alla som flugit över landet är medvetna om. LRF:s tal om vikten av öppna landskap är absurt.
Eftersom att världens fattiga lägger en stor del av sin inkomst på jordbruksprodukter innebär höjda matpriser ett stort hot mot människors hälsa och möjlighet att lägga resurser på att investera i exempelvis utbildning. Världsbanken beräknar att de stigande matpriserna redan har försatt mer än 100 miljoner människor i fattigdom.
Av bland annat detta skäl (konsumtion av mat relativt total inkomst) måste prissidan på mat ses som särskilt relevant och inte enbart inkomstsidan.
Globalt sett står boskapshållningen för nästan en femtedel av de totala utsläppen av växthusgaser. Som jämförelse står transportsektorn globalt för 13,5 procent av växthusgasutsläppen. En typisk svensk ko släpper ut minst 100 kilo metan per år - det motsvarar mängden koldioxid som släpps ut från en vanlig bil som går 1000 mil per år. Oavsett hur man ställer sig till den totala skattenivån eller i klimatfrågan så är det rimligt att vara för en beskattning som är konsekvent, logisk och ändamålsenlig.
Det är viktigt att betona. Den punktbeskattning som vi föreslår är ett försök att skapa en mer konsekvent miljöbeskattning och att samtidigt argumentera för en generell liberalisering av ekonomin och samhället.
I dagsläget har vi ett allvarligt globalt problem med omfattande jordbrukssubventioner som snedvrider marknader. Eftersom att kött är mycket dyrare att producera i förhållande till vegetabilier påverkas köttets slutpris och därmed konsumtionen särskilt mycket av subventionerna. Dessutom subventioneras köttet i flera led. Såväl spannmålen som själva djurhållningen subventioneras. Subventioner minskar effektiviteten globalt i jordbrukssektorn och förhindrar investeringar där de gör som mest nytta.
Jag tycker fortfarande att resongameng verkar rimligt.
Minskade subventioner räcker dock inte för att lösa matkrisen. Enligt en nypublicerad beräkning står subventionerna för 47 procent av jordbruksproduktionens värde i Finland. Siffrorna torde vara snarlika i Sverige. Vad händer om upp till hälften av produktionsvärdet i europeiska jordbruk plötsligt försvinner genom avskaffande av subventioner samtidigt som kött och foder istället importeras från fattiga länder? Detta verkar vara en universallösningen för många. Europas skattebetalare och ägarna till jordbruksmarken i de fattiga länderna skulle tjäna mycket. Men matpriserna skulle inte sjunka under överskådlig tid.
Visst räknar vi med att fattiga länder kan bygga upp en lönsam jordbruksexport. Men industrialisering av jordbruk tenderar att leda till att färre sysslar med jordbruk – andelen människor som konsumerar snarare än producerar den dyra maten blir därmed större i de aktuella länderna. De exporterande ländernas BNP ökar rimligen, vilket är mycket bra. Men det täcker troligtvis inte konsekvenserna av kraftigt stigande matpriser för stora befolkningar som lever på marginalen.
Kanske en av de mer kontroversiella delarna av artikeln. Vissa delar skulle behöva understödjas med forskning. Men rent logiskt tycker jag att det verkar rimligt.
Det kan slutligen poängteras att köttskatt ska jämföras med andra politiskt tänkbara förslag. Exempelvis ytterligare kraftiga begränsningar av frihandeln, som redan yttrats från många håll, eller att acceptera matkriser och pumpa in stora mängder bistånd. Det är önskvärt med åtgärder som är genomförbara och marknadsmässigt rationella, bland annat för att slippa kontraproduktiv populistisk anti-frihandelspolitik eller ökat biståndsberoende. Av givna realistiska alternativ och under rådande förutsättningar framstår köttskatt och samtidig sänkning av inkomstskatten som mycket rimligt ur ett liberalt perspektiv.
Av det skälet tycker jag att förkastande av den här typen av förslag (av "liberala" skäl) riskerar att i praktiken innebära en walkover i en stor del av samhällsdebatten i allmänhet och klimatdebatten i synnerhet.
Miljoner fattiga människor hotas av matbrist på grund av för höga priser på jordbruksprodukter. Bristen på fria fungerande marknader för jordbruksprodukter samt fattigdom är två underliggande orsaker. En politik för frihandel och liberala marknader är viktigt, eftersom att ekonomisk frihet och handel statistiskt leder till ökat välstånd och mindre fattigdom.
Den första meningen borde vara okontroversiell. Kanske skulle "för höga" kunnat ersättas med "stigande". Den andra meningen kan vara problematisk eftersom att det är en generalisering av ett komplext fenomen; många länders och regioners välstånd och jordbrukssystem. Jag tror att brist på ekonomisk frihet (generellt) är större orsak till fattigdom och svält än brist på fri marknad för jordbruksprodukter per se. Jag är för en liberal reformering av jordbruket, men det är inte en kortsiktig lösning på svälten och den akuta fattigdomen (det tror jag dock att ekonomisk liberalisering i mer generell mening kan vara).
Men eftersom antalet fattiga människor har varit nästan konstant de senaste årtiondena, då befolkningsökningen delvis ätit upp den allt friare marknadens positiva effekter, krävs även en lägre efterfrågeökning av jordbruksmark. Detta kan förverkligas genom en köttskatt.
Boskapsuppfödning innebär att mark utnyttjas ineffektivare än vid annan matproduktion. Även det är en generalisering som döljer underliggande komplexa samband. Men den är tillräckligt allmängiltig (menar jag) för att den ska sägas och betraktas som relevant. Ändrade matmönster i kombination med ökad ekonomisk frihet och frihandel, är två saker som skulle göra resursutnyttjandet mer effektivt.
Att föreslå köttskatt (i kombination med sänkning av andra skatter) ses som icke-liberalt av en del (det finns även en del rent ekonomiska invändningar kring styrningseffekten). De som hävdar detta tycks mena att:
1) alla förslag om att belägga något (vara, tjänst, arbete eller kapital) med punktskatt eller ökad skatt går i fel riktning.
2) alla förslag som innebär styrning av mänskligt beteende är moralistiskt och paternalistiskt, och därmed fel.
Båda dessa saker ska jag kommentera. Våran artikel fortsätter:
Två former av uppfattningar om skatt är rimliga att ha. Dels en uppfattning om det totala skattetrycket, dels en uppfattning om hur skatterna ska fördelas givet ett visst skattetryck. För oss som liberaler är den första formen av uppfattning given; vi vill ha väsentligt lägre skatt för att stimulera tillväxt och bekämpa fattigdom i världen. Som liberaler kan vi dock inte vara tomma på svar när det gäller den andra formen av uppfattning. Det vore en onödig kapitulation och ensidighet.
Vad vi uttalar oss om i våran artikel är alltså den andra formen av uppfattning: om hur skatten ska fördelas givet ett visst skattetryck. Är detta att gå i fel riktning?
Jag tycker inte det. Om man är principiellt och kategoriskt emot alla former av höjningar eller införanden av punktskatter, (även om dessa skatter kompenseras med andra höjningar), riskerar man att bli platt och ensidig i sina förslag. Det innebär även ett långt sämre handlingsutrymme att agera mot skatter som är extremt skadliga (exempelvis sådana som skapar hög andel svartjobb och kriminalitet inom vissa branscher).
Två länder som reformerats mycket kraftigt är Irland och senare Georgien. Båda dessa länder har ÖKAT skatten på exempelvis tobak och alkohol, samtidigt som arbetsmarknad och företagsbeskattning har sett en tydlig liberalisering. Tillväxten följt av liberaliseringarna har varit mycket stark. Nu finns det åtskilliga områden där dessa länder inte borde ses som föredömen för Sverige, men den här beskattningsfilosofin är högst rimlig.
Flera liberaler invänder och menar att tillväxten ökar och människors hälsa säkert blir bättre, men att det är på bekostnad av ökad styrning och paternalism (minskad frihet). Jag delar inte den synen. ALL beskattning innebär styrning av mänskligt beteende. Det är inte en fråga OM skatten ska styra mänskligt beteende utan HUR.
Jag kan tycka att skattesystemet ska vara enkelt. Samtidigt borde externaliteter beskattas och fokus vara på att sänka skatter som är särskilt skadliga. Av en given skattenivå borde hög andel komma från saker som på olika sätt är skadliga för (särskilt andra än konsumenten (externaliteter)) människor.
Artikeln fortsätter:
Skatten bör fördelas så att dess skada minimeras. Liksom Milton Friedman menar vi att det är rationellt att beskatta negativa bieffekter, som exempelvis miljöförstöring och ökad svält, så att skatten kan sänkas på andra områden. Tanken att köttätandet ska betala sina egna kostnader borde inte vara mer främmande än att bilismen ska göra det.
Jag skulle önska mer konsekvens i den här debatten. En stor del av kritiken mot beskattning av kött (och skattesänkning på exempelvis arbete) formuleras som en kritik mot all form av beskattning av externaliteter. Då borde man tydligt säga att man också vill ta bort all punktbeskattningen på tobak, bensin och alkohol.
Djurhållningen använder mer än 2/3 av världens jordbruksmark. Dessutom står boskapshållningen för 18 procent av växthusgasutsläppen. När den tillväxtfrämjande transportsektorn, som släpper ut mindre växthusgaser än boskapssektorn, beläggs med kraftiga miljöskatter samtidigt som köttindustrin subventioneras, blir snedvridningen uppenbar och absurd.
Tycker att det här är ett viktigt marknadsekonomiskt argument för att ta ut mer skatt på kött. Jag tror också att en sådan förändring av beskattningen är gynnsamt ur konkurrrenssynvinkel.
Varför ska 60-70 procent av slutpriset på bensin kunna bestå av skatt, medan köttet både har en skattesubventionerad produktion och en låg moms på 12 procent? Det är också problematiskt med den höga skatt på arbete och företagande som finns idag samtidigt som köttindustrin subventioneras.
Ja, jag vill ha bort jordbrukssubventionerna. Men det ligger i hög grad på EU-nivå och inte lika lätt att påverka som på svensk nivå. Subventionsavskaffande är också kopplat till mer frihandel för jordbruksprodukter globalt och en sådan utveckling skulle med fördel kombineras med effektivare resursanvändning när jordbruksprodukter (i ett alltmer industrialiserat jordbruk) i Afrika exporteras till andra delar av världen i en värld med befolkningsökning.
Den senaste tidens matkris har som en av sina främsta underliggande orsaker ökad köttkonsumtion i bland annat Kina och Indien. En konsumtion som driver upp priset på jordbruksprodukter i världen på grund av den enormt stora odlingsyta som köttproduktion kräver. Enligt FAO:s rapport ”Livestock’s Long Shadow” används 70 procent av all jordbruksmark globalt till boskapsproduktion, vilket kan jämföras med några få procent för etanolodlingen.
Det här tycks vara vad de viktigaste rapporterna kommit fram till hittills. Jag tar gärna emot ny information om sådan finns.
Dessutom spår FN att köttkonsumtionen kommer att fördubblas till år 2050. Djurhållning kräver redan en fjärdedel av jordens landyta för bete och en tredjedel av all åkermark för foderodling. Större jordbruksarealer på bland annat regnskogens bekostnad kan bara täcka en liten del av det ökade behovet. Ökad avkastning per hektar räcker med stor sannolikhet inte för att lösa matkrisen ens på längre sikt.
Siffrorna är ganska otroliga tycker jag. Allt tal om öppna landskap blir ju fullständigt absurt när man betänker hur stor yta av världen som är jordbruksmark - som inte tidigare i jordens historia har varit det. Skog binder ju dessutom koldioxid så mindre skog är negativt för växthuspåverkan. Även Sveriges yta består av mycket stor del åkermark, vilket alla som flugit över landet är medvetna om. LRF:s tal om vikten av öppna landskap är absurt.
Eftersom att världens fattiga lägger en stor del av sin inkomst på jordbruksprodukter innebär höjda matpriser ett stort hot mot människors hälsa och möjlighet att lägga resurser på att investera i exempelvis utbildning. Världsbanken beräknar att de stigande matpriserna redan har försatt mer än 100 miljoner människor i fattigdom.
Av bland annat detta skäl (konsumtion av mat relativt total inkomst) måste prissidan på mat ses som särskilt relevant och inte enbart inkomstsidan.
Globalt sett står boskapshållningen för nästan en femtedel av de totala utsläppen av växthusgaser. Som jämförelse står transportsektorn globalt för 13,5 procent av växthusgasutsläppen. En typisk svensk ko släpper ut minst 100 kilo metan per år - det motsvarar mängden koldioxid som släpps ut från en vanlig bil som går 1000 mil per år. Oavsett hur man ställer sig till den totala skattenivån eller i klimatfrågan så är det rimligt att vara för en beskattning som är konsekvent, logisk och ändamålsenlig.
Det är viktigt att betona. Den punktbeskattning som vi föreslår är ett försök att skapa en mer konsekvent miljöbeskattning och att samtidigt argumentera för en generell liberalisering av ekonomin och samhället.
I dagsläget har vi ett allvarligt globalt problem med omfattande jordbrukssubventioner som snedvrider marknader. Eftersom att kött är mycket dyrare att producera i förhållande till vegetabilier påverkas köttets slutpris och därmed konsumtionen särskilt mycket av subventionerna. Dessutom subventioneras köttet i flera led. Såväl spannmålen som själva djurhållningen subventioneras. Subventioner minskar effektiviteten globalt i jordbrukssektorn och förhindrar investeringar där de gör som mest nytta.
Jag tycker fortfarande att resongameng verkar rimligt.
Minskade subventioner räcker dock inte för att lösa matkrisen. Enligt en nypublicerad beräkning står subventionerna för 47 procent av jordbruksproduktionens värde i Finland. Siffrorna torde vara snarlika i Sverige. Vad händer om upp till hälften av produktionsvärdet i europeiska jordbruk plötsligt försvinner genom avskaffande av subventioner samtidigt som kött och foder istället importeras från fattiga länder? Detta verkar vara en universallösningen för många. Europas skattebetalare och ägarna till jordbruksmarken i de fattiga länderna skulle tjäna mycket. Men matpriserna skulle inte sjunka under överskådlig tid.
Visst räknar vi med att fattiga länder kan bygga upp en lönsam jordbruksexport. Men industrialisering av jordbruk tenderar att leda till att färre sysslar med jordbruk – andelen människor som konsumerar snarare än producerar den dyra maten blir därmed större i de aktuella länderna. De exporterande ländernas BNP ökar rimligen, vilket är mycket bra. Men det täcker troligtvis inte konsekvenserna av kraftigt stigande matpriser för stora befolkningar som lever på marginalen.
Kanske en av de mer kontroversiella delarna av artikeln. Vissa delar skulle behöva understödjas med forskning. Men rent logiskt tycker jag att det verkar rimligt.
Det kan slutligen poängteras att köttskatt ska jämföras med andra politiskt tänkbara förslag. Exempelvis ytterligare kraftiga begränsningar av frihandeln, som redan yttrats från många håll, eller att acceptera matkriser och pumpa in stora mängder bistånd. Det är önskvärt med åtgärder som är genomförbara och marknadsmässigt rationella, bland annat för att slippa kontraproduktiv populistisk anti-frihandelspolitik eller ökat biståndsberoende. Av givna realistiska alternativ och under rådande förutsättningar framstår köttskatt och samtidig sänkning av inkomstskatten som mycket rimligt ur ett liberalt perspektiv.
Av det skälet tycker jag att förkastande av den här typen av förslag (av "liberala" skäl) riskerar att i praktiken innebära en walkover i en stor del av samhällsdebatten i allmänhet och klimatdebatten i synnerhet.
lördag, augusti 02, 2008
Den vita mannens börda - recension i Liberal Debatt
Oscar Wilde uttryckte en gång att “Charity creates a multitude of sins”. William Easterlys Den vita mannens börda är en faktaspäckad och välargumenterad kritik av biståndspolitikens synder.
Boken börjar med en dedikation till en ung fattig etiopisk flicka, Amaretch. Biståndets biljoner dollar har inte hjälpt Amaretch eller andra barn i hennes situation, konstaterar författaren. Dagens biståndspolitik är utopisk samt saknar ansvarsutkrävande och kontakt med världens fattigas situation. Följden blir, menar Easterly, att ekonomiska system som är ineffektiva och korrupta inte rättas till. Verklighetens komplexitet ignoreras och ersätts med dogmer och slagord när de stora planerna ritas. Goda intentioner eller påstått goda intentioner resulterar i kontraproduktiva resultat.
Planerarna tror fortfarande på att putta igång fattiga länders ekonomier med gigantiska utvecklingsbistånd, i strid mot empiriska fakta. De kontrastrasteras med sökarna som är anpassade till lokala sammanhang och gör nytta med givna förutsättningar. Dessa agerar som sociala entreprenörer på marknadens villkor eller på marknadsliknande villkor. Med syrliga kommentarer ger Easterly sig på alltifrån Världsbanken och IMF till artisten Bono. Han ger sig på den elit, främst i väst, som vill planera fram ett slut på fattigdomen till en viss tidpunkt och har färdiga mallar för hur det ska gå till. Dessutom utvidgar han kritiken om planering och utopism till att även omfatta interventioner och demokratibyggande i främmande länder.
Easterly vill inte avskaffa biståndet. Men för att långsiktigt skapa rikedom och bekämpa fattigdom, skriver Easterly, gäller dock bara en sak; företag som agerar på fria marknader. Biståndsverksamheten borde befrias från uppgiften att skapa rikedom och välstånd och istället koncentreras till att hjälpa enskilda människor i nöd. Easterly nämner akut undernärda och sjuka som exempel. Och som önskvärda villkor för detta arbete nämner han utökad oberoende kontroll och att biståndsorganisationer ska ha möjlighet att anlita privata företag.
Boken är såväl lättläst och rolig som faktaspäckad och alarmerande. Om en svaghet ska pekas ut så ligger den i vagheten i de alternativ som Easterly pekar ut. Varför inte privatisera all biståndsverksamhet och skapa en verklig marknad där företag kan tjäna pengar på att minska lidande och nöd? Med de lösningar som Easterly vagt föreslår består biståndsorganisationernas incitament i att slippa få dåliga recensioner av oberoende utvärderingsorgan. Sammantaget är dock Den vita mannens börda en briljant uppgörelse med hyckleri och social ingenjörskonst, och borde läsas.
Boken börjar med en dedikation till en ung fattig etiopisk flicka, Amaretch. Biståndets biljoner dollar har inte hjälpt Amaretch eller andra barn i hennes situation, konstaterar författaren. Dagens biståndspolitik är utopisk samt saknar ansvarsutkrävande och kontakt med världens fattigas situation. Följden blir, menar Easterly, att ekonomiska system som är ineffektiva och korrupta inte rättas till. Verklighetens komplexitet ignoreras och ersätts med dogmer och slagord när de stora planerna ritas. Goda intentioner eller påstått goda intentioner resulterar i kontraproduktiva resultat.
Planerarna tror fortfarande på att putta igång fattiga länders ekonomier med gigantiska utvecklingsbistånd, i strid mot empiriska fakta. De kontrastrasteras med sökarna som är anpassade till lokala sammanhang och gör nytta med givna förutsättningar. Dessa agerar som sociala entreprenörer på marknadens villkor eller på marknadsliknande villkor. Med syrliga kommentarer ger Easterly sig på alltifrån Världsbanken och IMF till artisten Bono. Han ger sig på den elit, främst i väst, som vill planera fram ett slut på fattigdomen till en viss tidpunkt och har färdiga mallar för hur det ska gå till. Dessutom utvidgar han kritiken om planering och utopism till att även omfatta interventioner och demokratibyggande i främmande länder.
Easterly vill inte avskaffa biståndet. Men för att långsiktigt skapa rikedom och bekämpa fattigdom, skriver Easterly, gäller dock bara en sak; företag som agerar på fria marknader. Biståndsverksamheten borde befrias från uppgiften att skapa rikedom och välstånd och istället koncentreras till att hjälpa enskilda människor i nöd. Easterly nämner akut undernärda och sjuka som exempel. Och som önskvärda villkor för detta arbete nämner han utökad oberoende kontroll och att biståndsorganisationer ska ha möjlighet att anlita privata företag.
Boken är såväl lättläst och rolig som faktaspäckad och alarmerande. Om en svaghet ska pekas ut så ligger den i vagheten i de alternativ som Easterly pekar ut. Varför inte privatisera all biståndsverksamhet och skapa en verklig marknad där företag kan tjäna pengar på att minska lidande och nöd? Med de lösningar som Easterly vagt föreslår består biståndsorganisationernas incitament i att slippa få dåliga recensioner av oberoende utvärderingsorgan. Sammantaget är dock Den vita mannens börda en briljant uppgörelse med hyckleri och social ingenjörskonst, och borde läsas.
fredag, augusti 01, 2008
Jägarstammar och relativism
Den vanliga synen på jägarstammar är ett typexempel på relativism. Likaså att tycka att det är okej att tvinga på små tjejer burka eller att ursprungsbefolkningar ska hållas i reservat och ha fundamentalt andra lagar.
Grundtanken är att kultur avgör vad som är rätt och fel snarare än att det finns saker som är rätt och fel i sig självt - exempelvis våld, ofrihet och människors lika värde. Bland de främsta försvararna av den här typen av relativism är olika vänstergrupper och postmodernister.
En annan relativism finns inom konservativt tänkande. Ett vanligt försvar för konservatism är att saker berättigas av historien. Ett typexempel är könsneutrala äktenskap. Ett typiskt konservativt försvar för att enbart tillåta en viss form av äktenskap är att det har varit en tradition under ett stort antal år. Liknande argumentation förs för att försvara kungahuset. Och historiskt för att försvara adelsprivilegier, ståndsriksdag och motstånd mot kvinnlig rösträtt.
Strukturen i kulturrelativism och i den konservativa historieknutna relativismen är lika. Man kan förstås ha en pragmatisk syn om att förändringar har komplexa oförutsedda följder och är riskabla. Men det borde ju i så fall gälla också andra kulturer. Om det faktum att en företeelse funnits länge i kulturen är ett argument för att det borde fortsätta vara så, då borde samma sak gälla i andra kulturer. Äktenskapsstrukturerna och statsskick i Saudiarabien, Iran, Ryssland, Afghanistan, Sudan, Egypten, Zimbabwe, Sydafrika...? Har dessa legitimitet i kraft av deras historia?
Om man tror på objektiva värden så är det viktigt att försöka hitta den etiska kärnan. Exempelvis verkar inte äktenskapssystem i sig självt vara ett objektivt värde. Det verkar snarare vara så att äktenskapet är en av många saker som speglar en viss grundidé om vad människan får vara, vilka gränser hon har i relation till andra och vilket värde hon har.
Människovärde och självägande borde ses som objektiva värden. Det verkar inte finnas rimliga skäl utifrån dessa grundläggande principer att göra skillnad på människor i lagstiftningen exempelvis när det gäller äktenskap. Om man tror på människovärde och lika fördelning av människovärde/rättigheter, borde det leda till ett ifrågasättande av den rådande kulturen på flera punkter. Ju mer grundläggande värden man kan hitta och sluta sig till, desto viktigare är det att ta de på allvar och rationellt ta reda på vilka konsekvenser som borde följa. Även om det på grund av bristande förmåga och verklighetens krav, kan vara svårt eller ibland omöjligt att leva konsekvent.
Om vi ser på Sveriges kultur säg från vikingatiden så har det varit en konstant förbättring av moralen och levnadsförhållandena. Att påstå annat är fullständigt historielöst. Varken vänsterinriktad postmodernistisk relativism eller konservativ relativism har inneboende förutsättningar att åstadkomma sådana framgångssagor. Dessa former av relativism kan inte göra så mycket mer än att uttrycka ett allmänt gillande av olika hierarkier (och bevara dem) eller att undergräva känslan av genuin meningfullhet i etiska frågor.
Grundtanken är att kultur avgör vad som är rätt och fel snarare än att det finns saker som är rätt och fel i sig självt - exempelvis våld, ofrihet och människors lika värde. Bland de främsta försvararna av den här typen av relativism är olika vänstergrupper och postmodernister.
En annan relativism finns inom konservativt tänkande. Ett vanligt försvar för konservatism är att saker berättigas av historien. Ett typexempel är könsneutrala äktenskap. Ett typiskt konservativt försvar för att enbart tillåta en viss form av äktenskap är att det har varit en tradition under ett stort antal år. Liknande argumentation förs för att försvara kungahuset. Och historiskt för att försvara adelsprivilegier, ståndsriksdag och motstånd mot kvinnlig rösträtt.
Strukturen i kulturrelativism och i den konservativa historieknutna relativismen är lika. Man kan förstås ha en pragmatisk syn om att förändringar har komplexa oförutsedda följder och är riskabla. Men det borde ju i så fall gälla också andra kulturer. Om det faktum att en företeelse funnits länge i kulturen är ett argument för att det borde fortsätta vara så, då borde samma sak gälla i andra kulturer. Äktenskapsstrukturerna och statsskick i Saudiarabien, Iran, Ryssland, Afghanistan, Sudan, Egypten, Zimbabwe, Sydafrika...? Har dessa legitimitet i kraft av deras historia?
Om man tror på objektiva värden så är det viktigt att försöka hitta den etiska kärnan. Exempelvis verkar inte äktenskapssystem i sig självt vara ett objektivt värde. Det verkar snarare vara så att äktenskapet är en av många saker som speglar en viss grundidé om vad människan får vara, vilka gränser hon har i relation till andra och vilket värde hon har.
Människovärde och självägande borde ses som objektiva värden. Det verkar inte finnas rimliga skäl utifrån dessa grundläggande principer att göra skillnad på människor i lagstiftningen exempelvis när det gäller äktenskap. Om man tror på människovärde och lika fördelning av människovärde/rättigheter, borde det leda till ett ifrågasättande av den rådande kulturen på flera punkter. Ju mer grundläggande värden man kan hitta och sluta sig till, desto viktigare är det att ta de på allvar och rationellt ta reda på vilka konsekvenser som borde följa. Även om det på grund av bristande förmåga och verklighetens krav, kan vara svårt eller ibland omöjligt att leva konsekvent.
Om vi ser på Sveriges kultur säg från vikingatiden så har det varit en konstant förbättring av moralen och levnadsförhållandena. Att påstå annat är fullständigt historielöst. Varken vänsterinriktad postmodernistisk relativism eller konservativ relativism har inneboende förutsättningar att åstadkomma sådana framgångssagor. Dessa former av relativism kan inte göra så mycket mer än att uttrycka ett allmänt gillande av olika hierarkier (och bevara dem) eller att undergräva känslan av genuin meningfullhet i etiska frågor.
måndag, juli 28, 2008
Recension av Cool It i Liberal Debatt
Cool it
Den klimatsmarta skådespelerskan Sheryl Crowe utropade för några år sedan att vi borde minska hur mycket toalettpapper vi använder. I Sverige fylls tidningar av bilder på ledsna isbjörnar, smältande isar och mörka moln. De mediala bilderna kombineras med tips om att exempelvis sänka elementen och knyta halsduken runt halsen. I Cool it föreslår Björn Lomborg inte att vi kyler av elementen, utan retoriken. Lomborg vill ha en mer sansad debatt.
Bland motståndarna till klimataktivismen är det vanligt att lyfta fram enstaka undantag bland klimatforskare för att försöka hävda att koldioxidutsläppen inte har eller kommer att ha någon verkan på klimatet. Forskning reduceras till politiska slagträn att omfamna eller förkasta beroende på hur väl den stämmer med den egna ideologin. I Cool it presenteras en tredje ståndpunkt. Det är sant att koldioxidutsläppen har medfört 36 procent mer koldioxid i atmosfären. Det är även sant att det kommer att påverka klimatet. Men de negativa effekterna är våldsamt överdrivna och de positiva effekterna räknas aldrig med.
Lomborg skildrar hur antalet isbjörnar tvärtemot mediala hotbilder inte minskar. Han jämför dödligheten för människor av temperaturhöjningar och menar att den köldrelaterade dödligheten bara i Europa ligger på runt 1,5 miljoner människor per år. Jämfört med 200 000 människor som dör av hetta. I boken beskrivs också varför golfströmmen inte hotas och varför glaciärerna på Himalaya smälter av andra skäl än växthuseffekten.
Den som väntar sig ett principiellt motstånd mot koldioxidskatt eller statlig miljöpolitik blir besviken. Vad Lomborg hårt kritiserar är omfattande avtal, som Kyotoprotokollet, om att drastiskt minska världens utsläpp av koldioxid. Sådana avtal ger mycket liten effekt för mycket pengar. Dessutom är energianvändning viktigt för att öka rikedom och för att minska fattigdomen i världen. En rikare värld är i längden den bästa åtgärden för att hantera miljöförändringar, ställa om energisystem och möta andra utmaningar. Lomborg är optimist och konstaterar en växande rikedom, men han säger inte att vi lever i den bästa av världar.
Cool it är en intressant och läsvärd bok. Men svagheter finns. Resonemanget om att länder ska binda sig till att satsa en viss procent av budgeten på forskning för nya energikällor är svagt och spekulativt. Säkerhetspolitiska aspekter av vilka länder som har makt över oljan och gasen saknas helt. Det är även tveksamt om Lomborg tar potentiella vinster av Kyotoprotokollet på tillräckligt stort allvar. Utsläppsbegränsningar kan ju exempelvis leda till stimulering av alternativa sätt att organisera arbete och produktion. Men också en mer marknadsmässig stimulering av forskning och utveckling.
Trots nämnda brister är Cool it en vitamininjektion i en näringsfattig debatt. Och han övertygar oss om att vi ska ska börja med att kyla av retoriken innan vi stänger av elementen i våra hem.
Den klimatsmarta skådespelerskan Sheryl Crowe utropade för några år sedan att vi borde minska hur mycket toalettpapper vi använder. I Sverige fylls tidningar av bilder på ledsna isbjörnar, smältande isar och mörka moln. De mediala bilderna kombineras med tips om att exempelvis sänka elementen och knyta halsduken runt halsen. I Cool it föreslår Björn Lomborg inte att vi kyler av elementen, utan retoriken. Lomborg vill ha en mer sansad debatt.
Bland motståndarna till klimataktivismen är det vanligt att lyfta fram enstaka undantag bland klimatforskare för att försöka hävda att koldioxidutsläppen inte har eller kommer att ha någon verkan på klimatet. Forskning reduceras till politiska slagträn att omfamna eller förkasta beroende på hur väl den stämmer med den egna ideologin. I Cool it presenteras en tredje ståndpunkt. Det är sant att koldioxidutsläppen har medfört 36 procent mer koldioxid i atmosfären. Det är även sant att det kommer att påverka klimatet. Men de negativa effekterna är våldsamt överdrivna och de positiva effekterna räknas aldrig med.
Lomborg skildrar hur antalet isbjörnar tvärtemot mediala hotbilder inte minskar. Han jämför dödligheten för människor av temperaturhöjningar och menar att den köldrelaterade dödligheten bara i Europa ligger på runt 1,5 miljoner människor per år. Jämfört med 200 000 människor som dör av hetta. I boken beskrivs också varför golfströmmen inte hotas och varför glaciärerna på Himalaya smälter av andra skäl än växthuseffekten.
Den som väntar sig ett principiellt motstånd mot koldioxidskatt eller statlig miljöpolitik blir besviken. Vad Lomborg hårt kritiserar är omfattande avtal, som Kyotoprotokollet, om att drastiskt minska världens utsläpp av koldioxid. Sådana avtal ger mycket liten effekt för mycket pengar. Dessutom är energianvändning viktigt för att öka rikedom och för att minska fattigdomen i världen. En rikare värld är i längden den bästa åtgärden för att hantera miljöförändringar, ställa om energisystem och möta andra utmaningar. Lomborg är optimist och konstaterar en växande rikedom, men han säger inte att vi lever i den bästa av världar.
Cool it är en intressant och läsvärd bok. Men svagheter finns. Resonemanget om att länder ska binda sig till att satsa en viss procent av budgeten på forskning för nya energikällor är svagt och spekulativt. Säkerhetspolitiska aspekter av vilka länder som har makt över oljan och gasen saknas helt. Det är även tveksamt om Lomborg tar potentiella vinster av Kyotoprotokollet på tillräckligt stort allvar. Utsläppsbegränsningar kan ju exempelvis leda till stimulering av alternativa sätt att organisera arbete och produktion. Men också en mer marknadsmässig stimulering av forskning och utveckling.
Trots nämnda brister är Cool it en vitamininjektion i en näringsfattig debatt. Och han övertygar oss om att vi ska ska börja med att kyla av retoriken innan vi stänger av elementen i våra hem.
Sida i Georgien
Jag sitter och läser och skriver om Georgien. Av ren nyfikenhet fick jag då för mig att gå in och se vad Sida skriver om landet. Självfallet ger vi massor av pengar till olika projekt i landet (exempelvis för att bekämpa den alltmer liberala arbetsmarknadspolitiken). Så här beskriver Sida vad man vill hjälpa Georgien med:
"Ett exempel är samarbetet för att stärka systemet för finansiell styrning. Att beslutfattarna, medierna och befolkningen i stort har möjlighet att kontrollera vart pengarna i statsbudgeten tar vägen är en förutsättning för demokrati och fattigdomsbekämpning."
Och det ska Sida hjälpa till med? Den myndighet som visat sig absolut sämst på att upprätta system där det går att följa vart pengar tar vägen och hur de används: http://www.riksrevisionen.se/templib/pages/OpenDocument____556.aspx?documentid=6756
Sida skriver också: "Den nya regeringen under Michael Saakashvili inledde arbetet för ökad demokratisering och mot korruptionen, men den unga regeringens bristande erfarenhet, och en ineffektiv statsapparat har försvårat arbetet.".
Världsbanken konstaterade 2006 i rapporten Doing Business att landet hade gjort de mest dramatiska förbättringarna i hela världen när det gäller att bekämpa korruption och förbättra förutsättningarna att starta företag. Freedom House berömmer reformerna som handlat om bland mycket annat stärkt yttrandefrihet, skattereformer, antikorruptionsarbete, ny skolpolitik och äganderättsreformer. Vad är det som säger att den "unga regeringens bristande erfarenhet" har försvårat arbetet? Självfallet ingenting. Den mycket liberala regeringen har stärkt demokratin och kraftigt stärkt tillväxten.
När man läser vad Sida gör i Georgien så förstår man att det är samma gamla bortkastande av pengar till politiskt korrekta luftprojekt:
"Flera initiativ pågår för att öka befolkningens inflytande över politiska beslut, till exempel genom utbildning i mänskliga rättigheter, stöd till det civila samhället och skapandet av fora för offentlig debatt om demokrati och mänskliga rättigheter."
Medan människor ligger och dör i undernäring och botbara sjukdomar slösas pengar på det här. Ständigt dessa projekt vars effekt inte kan utvärderas och pengar ofta inte ens kan spåras. Det bästa vore att arbeta för att liberalisera handeln i världen och samtidigt rikta det bistånd man ger mot att rädda liv och lindra nöd - något som bättre går att mäta och visat sig fungera.
Sida skriver:
"Detta sker genom utveckling av hållbar mjölkproduktion på mindre lantbruk och uppbyggandet av fungerande marknader där producenterna kan få avsättning för sina produkter"
Man ska skapa en fungerande marknad genom att Sidatjänstemän får svenska skattepengar att ge till olika företag som de tycker verkar bra... Toppen.
Sida skriver:
"Trots de senaste årens ekonomiska tillväxt lever över hälften av befolkningen i fattigdom."
Procentuellt undernärda i Georgien är noll. Läskunnigheten i stil med Sveriges. Medellivslängden från födseln är 76.3 år. Mer än tio år högre än världsgenomsnittet. Högre än exempelvis Slovakien, Ungern, Polen och Estland. Tillväxten har de senaste åren legat runt 10 procent. Alla barn går i skolan. När Sida säger att över hälften av befolkningen lever i fattigdom så använder man sig av mått byggda på olika enkätundersökningar där fattigdomsbegreppet är landspecifikt. Sådana mått är (borde vara) ju fullständigt irrelevanta att bygga biståndsprioriteringar på och motivera bistånd utifrån. Visst är fattigdomen faktiskt stor, men sett till världen i sin helhet är prioriteringen märklig.
Det är särskilt märkligt när man läser konkreta projekt och vart pengarna går. Exempelvis delfinansierar SIDA en Salary Fund som ger lönepåslag till landets högsta ledning. Däremot har jag inte kunnat finna projekt som tydligt riktar pengar til de fattigaste. Bara massa sociologiska konfliktprojekt av olika typ.
"Ett exempel är samarbetet för att stärka systemet för finansiell styrning. Att beslutfattarna, medierna och befolkningen i stort har möjlighet att kontrollera vart pengarna i statsbudgeten tar vägen är en förutsättning för demokrati och fattigdomsbekämpning."
Och det ska Sida hjälpa till med? Den myndighet som visat sig absolut sämst på att upprätta system där det går att följa vart pengar tar vägen och hur de används: http://www.riksrevisionen.se/templib/pages/OpenDocument____556.aspx?documentid=6756
Sida skriver också: "Den nya regeringen under Michael Saakashvili inledde arbetet för ökad demokratisering och mot korruptionen, men den unga regeringens bristande erfarenhet, och en ineffektiv statsapparat har försvårat arbetet.".
Världsbanken konstaterade 2006 i rapporten Doing Business att landet hade gjort de mest dramatiska förbättringarna i hela världen när det gäller att bekämpa korruption och förbättra förutsättningarna att starta företag. Freedom House berömmer reformerna som handlat om bland mycket annat stärkt yttrandefrihet, skattereformer, antikorruptionsarbete, ny skolpolitik och äganderättsreformer. Vad är det som säger att den "unga regeringens bristande erfarenhet" har försvårat arbetet? Självfallet ingenting. Den mycket liberala regeringen har stärkt demokratin och kraftigt stärkt tillväxten.
När man läser vad Sida gör i Georgien så förstår man att det är samma gamla bortkastande av pengar till politiskt korrekta luftprojekt:
"Flera initiativ pågår för att öka befolkningens inflytande över politiska beslut, till exempel genom utbildning i mänskliga rättigheter, stöd till det civila samhället och skapandet av fora för offentlig debatt om demokrati och mänskliga rättigheter."
Medan människor ligger och dör i undernäring och botbara sjukdomar slösas pengar på det här. Ständigt dessa projekt vars effekt inte kan utvärderas och pengar ofta inte ens kan spåras. Det bästa vore att arbeta för att liberalisera handeln i världen och samtidigt rikta det bistånd man ger mot att rädda liv och lindra nöd - något som bättre går att mäta och visat sig fungera.
Sida skriver:
"Detta sker genom utveckling av hållbar mjölkproduktion på mindre lantbruk och uppbyggandet av fungerande marknader där producenterna kan få avsättning för sina produkter"
Man ska skapa en fungerande marknad genom att Sidatjänstemän får svenska skattepengar att ge till olika företag som de tycker verkar bra... Toppen.
Sida skriver:
"Trots de senaste årens ekonomiska tillväxt lever över hälften av befolkningen i fattigdom."
Procentuellt undernärda i Georgien är noll. Läskunnigheten i stil med Sveriges. Medellivslängden från födseln är 76.3 år. Mer än tio år högre än världsgenomsnittet. Högre än exempelvis Slovakien, Ungern, Polen och Estland. Tillväxten har de senaste åren legat runt 10 procent. Alla barn går i skolan. När Sida säger att över hälften av befolkningen lever i fattigdom så använder man sig av mått byggda på olika enkätundersökningar där fattigdomsbegreppet är landspecifikt. Sådana mått är (borde vara) ju fullständigt irrelevanta att bygga biståndsprioriteringar på och motivera bistånd utifrån. Visst är fattigdomen faktiskt stor, men sett till världen i sin helhet är prioriteringen märklig.
Det är särskilt märkligt när man läser konkreta projekt och vart pengarna går. Exempelvis delfinansierar SIDA en Salary Fund som ger lönepåslag till landets högsta ledning. Däremot har jag inte kunnat finna projekt som tydligt riktar pengar til de fattigaste. Bara massa sociologiska konfliktprojekt av olika typ.
lördag, juni 28, 2008
Bistånd i Expressen
En ovanligt bra ledare i Expressen diskuterar bistånd.
http://www.expressen.se/ledare/1.1221039/bistand-utan-koll
Nedanstående instämmer jag fullständigt i:
"Självfallet ska vi hjälpa den fattiga världen; den bottenlösa fattigdomen i framför allt Afrika är vår tids största samvetsfråga. Men varje biståndskrona måste övervakas och användas där den gör störst nytta. De återkommande larmrapporterna om Sidas bristande kontroller visar att den kraftigt växande svenska biståndsbudgeten - 32 miljarder kronor i år - gör den målsättningen svårt att uppnå."
Nedanstående instämmer jag bara delvis i:
"Problemet är delvis att Sida har alldeles för mycket pengar. Att svensk biståndspolitik har ett volymmål - den gamla parollen om "en procent" - och inte ett resultatmål har varit en stor olycka. Nu öser Sida ut pengar över frivilligorganisationer"
Biståndspolitiken behöver konkreta resultatmål som kan utvärderas. Jag skulle tycka att det vore bra med målsättningar om att bekämpa HIV, undernäring och malaria i vissa afrikanska länder. Men det behövs ett volymmål också.
Bill Gates har och hade en målsättning om att spendera en viss del av sin förmögenhet, men också konkreta mål om vad han önskade uppnå med summan. Han började med summan för att sedan se vad han kunde göra för att maximera effekten av denna. Resultatmål och budgetmål kompletterar varandra snarare än att de ömsesidigt utesluter varandra.
Det sant att svenskt bistånd är ett mirakel av slöseri, korruption och absurda prioriteringar. Men vad är orsaken? Jag tror att orsaken är bristen på prioriteing, resultatmål och utvärdering. Om dessa saker finns så är det inte problematiskt att ha ett volymmål. Men detta är sant och oberoende av ett evenuellt volymmål.
Hur ser resultatmål ut om det inte är klart vilka volymmål som finns? Det måste ju finnas en riktlinje för hur budgeteringen ska se ut! Däremot kan man ju klaga på fokuseringen på volymmålet, enprocentsmålet. Genom att fokusera på enprocentsmålet blir det ett fokus på den egna godheten eller rättfärdigheten och en distansering från de verkliga problemen - de tusentals människor som dagligen dör. Vi borde alltså ha volymmål i grunden, men huvudsakligen och i den offentliga debatten fokusera på resultatmålen. Men att fokusera på volymmålet är problematiskt (flyttar uppmärksamhet bort från det väsentliga) oavsett om man kritiserar det eller hyllar det.
Förutom biståndspolitik finns det ju en rad andra frågor som har global betydelse. Exempelvis handelspolitik, tillväxtpolitik och hur man förhåller sig till diktaturer som förtrycker den egna befolkningen.
Om det finns ett procentuellt volymmål med biståndet så innebär en stark tillväxtekonomi långsiktigt mycket mer bistånd och potentiellt räddande av oerhört många liv. En tillväxtekonomi drar ofta fördelar av ekonomiska liberaliseringar.
Med låga skatter och högt välstånd finns även avsevärt större möjligheter till frivilligt givande. När partier som Miljöpartiet och Vänsterpartiet talar om vikten av enprocentsmålet så ska det sättas i relation till nedprioritering av tillväxt. Vill man föra en politik som sänker tillväxttakten så vill man också föra en politik som sänker den successiva ökningen av biståndet - i praktiken ett lägre givande jämfört med mindre biståndspratande partier som vill ha en tillväxtpolitik.
Även om skillnad på kortare sikt kan tyckas marginell så växer skillnaden exponentiellt över tiden. Om man dessutom tar med synen på handel hos vissa partier och jämför den synen med statistik om handel, fattigdom och hälsofaktorer, då är det ingen rolig bild som är kvar.
http://www.expressen.se/ledare/1.1221039/bistand-utan-koll
Nedanstående instämmer jag fullständigt i:
"Självfallet ska vi hjälpa den fattiga världen; den bottenlösa fattigdomen i framför allt Afrika är vår tids största samvetsfråga. Men varje biståndskrona måste övervakas och användas där den gör störst nytta. De återkommande larmrapporterna om Sidas bristande kontroller visar att den kraftigt växande svenska biståndsbudgeten - 32 miljarder kronor i år - gör den målsättningen svårt att uppnå."
Nedanstående instämmer jag bara delvis i:
"Problemet är delvis att Sida har alldeles för mycket pengar. Att svensk biståndspolitik har ett volymmål - den gamla parollen om "en procent" - och inte ett resultatmål har varit en stor olycka. Nu öser Sida ut pengar över frivilligorganisationer"
Biståndspolitiken behöver konkreta resultatmål som kan utvärderas. Jag skulle tycka att det vore bra med målsättningar om att bekämpa HIV, undernäring och malaria i vissa afrikanska länder. Men det behövs ett volymmål också.
Bill Gates har och hade en målsättning om att spendera en viss del av sin förmögenhet, men också konkreta mål om vad han önskade uppnå med summan. Han började med summan för att sedan se vad han kunde göra för att maximera effekten av denna. Resultatmål och budgetmål kompletterar varandra snarare än att de ömsesidigt utesluter varandra.
Det sant att svenskt bistånd är ett mirakel av slöseri, korruption och absurda prioriteringar. Men vad är orsaken? Jag tror att orsaken är bristen på prioriteing, resultatmål och utvärdering. Om dessa saker finns så är det inte problematiskt att ha ett volymmål. Men detta är sant och oberoende av ett evenuellt volymmål.
Hur ser resultatmål ut om det inte är klart vilka volymmål som finns? Det måste ju finnas en riktlinje för hur budgeteringen ska se ut! Däremot kan man ju klaga på fokuseringen på volymmålet, enprocentsmålet. Genom att fokusera på enprocentsmålet blir det ett fokus på den egna godheten eller rättfärdigheten och en distansering från de verkliga problemen - de tusentals människor som dagligen dör. Vi borde alltså ha volymmål i grunden, men huvudsakligen och i den offentliga debatten fokusera på resultatmålen. Men att fokusera på volymmålet är problematiskt (flyttar uppmärksamhet bort från det väsentliga) oavsett om man kritiserar det eller hyllar det.
Förutom biståndspolitik finns det ju en rad andra frågor som har global betydelse. Exempelvis handelspolitik, tillväxtpolitik och hur man förhåller sig till diktaturer som förtrycker den egna befolkningen.
Om det finns ett procentuellt volymmål med biståndet så innebär en stark tillväxtekonomi långsiktigt mycket mer bistånd och potentiellt räddande av oerhört många liv. En tillväxtekonomi drar ofta fördelar av ekonomiska liberaliseringar.
Med låga skatter och högt välstånd finns även avsevärt större möjligheter till frivilligt givande. När partier som Miljöpartiet och Vänsterpartiet talar om vikten av enprocentsmålet så ska det sättas i relation till nedprioritering av tillväxt. Vill man föra en politik som sänker tillväxttakten så vill man också föra en politik som sänker den successiva ökningen av biståndet - i praktiken ett lägre givande jämfört med mindre biståndspratande partier som vill ha en tillväxtpolitik.
Även om skillnad på kortare sikt kan tyckas marginell så växer skillnaden exponentiellt över tiden. Om man dessutom tar med synen på handel hos vissa partier och jämför den synen med statistik om handel, fattigdom och hälsofaktorer, då är det ingen rolig bild som är kvar.
fredag, juni 20, 2008
"Kontakt med omvärlden önskas inte"
I DN kunde man i lördags läsa artikeln ”Kontakt med omvärlden önskas inte”. Den politiska och etiska grundtanken var samma som den brukar vara – låt infödingarna vara. Artikeln är i praktiken en intervju där Fiona Watson från Survival International, tidigare engagerad i McSpotlight, får tala som expert utan att bemötas med kritiska frågor.
Så här står det:
”Fiona Watson hävdar att de okontaktade lever betydligt bättre och mer hälsosamma liv än ursprungsbefolkningar som lever i det moderna samhället.” -Absolut! Det är fakta! Titta bara på de här nya fotona. Människorna ser friska och välnärda ut. De har mat, de odlar maniok och andra grödor. Isolerade folk har helt klart högre barnadödlighet och kortare livslängd än vi i Sverige. Men om man jämför med ursprungsfolk som lever i det moderna samhället, lever de isolerade ett mycket mer hälsosamt liv.”
Ovanstående möts inte med en kritisk fråga, och varför skulle det göra det? Vad som sägs är en offentligt sanktionerad kulturrelativistisk sanning. I stort sett alla jag har talat med säger ungefär samma sak som förs fram i DN. Att det är bättre för stammen (och andra liknande stammar) att hållas isolerad. Och dessutom påstår de flesta att vi inte kan dra några som helst logiska slutsatser av hur liven levs i stammen. När jag hävdar att man med största sannolikhet gifter bort små flickor, reagerar människor kraftigt. När jag hävdar att livslängden är mycket låg och att våldsamheten är extremt högt, blir reaktionen likadan. Samma sak med incest.
I primitiva jägarsamhällen historiskt och idag existerande ligger medellivslängden enligt källor på 20-30 år. Ibland med särskilt låg livslängd för kvinnor eftersom många dör vid barnafödande. Befolkningstillväxten har varit mycket låg i primitiva jägarsamhällen samtidigt som man inte haft metoder att reglera barnafödandet (man räknar med genomsnitt på 8 barn per kvinna i jägarsamhällen) Hur sker en sådan reglering? Jag tror att det måste bero på en extremt hög barnadödlighet, mycket stor dödlighet av våld och en acceptans för ”det naturliga urvalet”. Svaga människor dödas.
Stammen som det talas om i DN består av bara femtio personer och har varit isolerad under några generationer. Och vad krävs för att stammen inte ska växa logaritmiskt? Femtio personer påstås ha levt isolerat under många generationer, utan preventivmedel och levt goda liv.
Hos Achefolket är medelantalet födslar per kvinna 8. Det säger en del om selektionen. Förutom det uppenbara hotet från sjukdomar är de stora dödsorsakerna olyckor och våld.
(http://www.eva.mpg.de/ipse/staff/walker/pdfs/hiwi.pdf).
Barn som blir föräldralösa har kraftigt reducerade överlevnadschanser eftersom att de blir en börda för kollektivet. De drabbas av våld eller blir lämnade i skogen. Hos studerade jägarfolk som kontaktats har dödligheten kategoriskt sjunkit efter kontakt, trots olika problem med integration med resten av samhället.
Dessutom är det rimligt att anta ett lite längre perspektiv. Hur ser livet ut för den fjärde eller femte generationen ur stammen/stammarna om de integreras/kontaktas kontra om de inte kontaktas? Om de inte integreras kommer dödligheten vara extremt stor även i generationer framöver med genomsnittlig livslängd under 30 år. Det är inte rimligt att tro att samma sak gäller om stammen kontaktas. Dessutom ska den moderna världens ökade rikedom tas med i beräkningen.
När dödligheten är så stor som den är skaffar man barn tidigt och könsmognad tenderar att vara tidigare. Jag tycker att det verkar rimligt att anta att tjejer blir gravida vid mycket tidigt, att de gifts bort av de äldre, att incest tillhör vanligheterna (Stammen med 50 personer som funnits i några generationer kan kanske snarast beskrivas som en stor familj). Våldsfrekvensen är mycket hög. Hur det är att vara annorlunda, svag, homosexuell, fritänkande etc vill vi nog inte ens föreställa oss...
Många jag har pratat om har menat att det är hemskt att utgå från att vi ska lära stammen hur de ska leva, att vi ska ge dem civilisation. Istället föreslås att vi ska lära av dem, att de förmodligen kommit mycket längre än oss på många områden osv. Visst kanske det är så att de lever i en queerutopi med syndikalistiskt ordnad ekonomi och en postmodernistiskt alternativ vetenskapssyn. Eller kanske har de vissa andliga insikter som vi glömt bort. Jag är tveksam.
Sådana här glömda stammar representerar myten om paradiset och den oförstörda människan. Vi vill gärna tro att det onda i oss är påtvingat från civilisationen.
Så här står det:
”Fiona Watson hävdar att de okontaktade lever betydligt bättre och mer hälsosamma liv än ursprungsbefolkningar som lever i det moderna samhället.” -Absolut! Det är fakta! Titta bara på de här nya fotona. Människorna ser friska och välnärda ut. De har mat, de odlar maniok och andra grödor. Isolerade folk har helt klart högre barnadödlighet och kortare livslängd än vi i Sverige. Men om man jämför med ursprungsfolk som lever i det moderna samhället, lever de isolerade ett mycket mer hälsosamt liv.”
Ovanstående möts inte med en kritisk fråga, och varför skulle det göra det? Vad som sägs är en offentligt sanktionerad kulturrelativistisk sanning. I stort sett alla jag har talat med säger ungefär samma sak som förs fram i DN. Att det är bättre för stammen (och andra liknande stammar) att hållas isolerad. Och dessutom påstår de flesta att vi inte kan dra några som helst logiska slutsatser av hur liven levs i stammen. När jag hävdar att man med största sannolikhet gifter bort små flickor, reagerar människor kraftigt. När jag hävdar att livslängden är mycket låg och att våldsamheten är extremt högt, blir reaktionen likadan. Samma sak med incest.
I primitiva jägarsamhällen historiskt och idag existerande ligger medellivslängden enligt källor på 20-30 år. Ibland med särskilt låg livslängd för kvinnor eftersom många dör vid barnafödande. Befolkningstillväxten har varit mycket låg i primitiva jägarsamhällen samtidigt som man inte haft metoder att reglera barnafödandet (man räknar med genomsnitt på 8 barn per kvinna i jägarsamhällen) Hur sker en sådan reglering? Jag tror att det måste bero på en extremt hög barnadödlighet, mycket stor dödlighet av våld och en acceptans för ”det naturliga urvalet”. Svaga människor dödas.
Stammen som det talas om i DN består av bara femtio personer och har varit isolerad under några generationer. Och vad krävs för att stammen inte ska växa logaritmiskt? Femtio personer påstås ha levt isolerat under många generationer, utan preventivmedel och levt goda liv.
Hos Achefolket är medelantalet födslar per kvinna 8. Det säger en del om selektionen. Förutom det uppenbara hotet från sjukdomar är de stora dödsorsakerna olyckor och våld.
(http://www.eva.mpg.de/ipse/staff/walker/pdfs/hiwi.pdf).
Barn som blir föräldralösa har kraftigt reducerade överlevnadschanser eftersom att de blir en börda för kollektivet. De drabbas av våld eller blir lämnade i skogen. Hos studerade jägarfolk som kontaktats har dödligheten kategoriskt sjunkit efter kontakt, trots olika problem med integration med resten av samhället.
Dessutom är det rimligt att anta ett lite längre perspektiv. Hur ser livet ut för den fjärde eller femte generationen ur stammen/stammarna om de integreras/kontaktas kontra om de inte kontaktas? Om de inte integreras kommer dödligheten vara extremt stor även i generationer framöver med genomsnittlig livslängd under 30 år. Det är inte rimligt att tro att samma sak gäller om stammen kontaktas. Dessutom ska den moderna världens ökade rikedom tas med i beräkningen.
När dödligheten är så stor som den är skaffar man barn tidigt och könsmognad tenderar att vara tidigare. Jag tycker att det verkar rimligt att anta att tjejer blir gravida vid mycket tidigt, att de gifts bort av de äldre, att incest tillhör vanligheterna (Stammen med 50 personer som funnits i några generationer kan kanske snarast beskrivas som en stor familj). Våldsfrekvensen är mycket hög. Hur det är att vara annorlunda, svag, homosexuell, fritänkande etc vill vi nog inte ens föreställa oss...
Många jag har pratat om har menat att det är hemskt att utgå från att vi ska lära stammen hur de ska leva, att vi ska ge dem civilisation. Istället föreslås att vi ska lära av dem, att de förmodligen kommit mycket längre än oss på många områden osv. Visst kanske det är så att de lever i en queerutopi med syndikalistiskt ordnad ekonomi och en postmodernistiskt alternativ vetenskapssyn. Eller kanske har de vissa andliga insikter som vi glömt bort. Jag är tveksam.
Sådana här glömda stammar representerar myten om paradiset och den oförstörda människan. Vi vill gärna tro att det onda i oss är påtvingat från civilisationen.
onsdag, december 19, 2007
Duell med Birgitta Ohlsson - kommentarer 2
Fortsättning från föregående inlägg. Här går jag igenom Birgitta Ohlssons artikel stegvis från början till slut.
"..Men trots att demokrati är det enda värdiga system som ger individen rätten att tycka, tänka och tro fritt - och historiskt visat sig överlägsen alla andra system – har den långt ifrån segrat globalt. Tankesmedjan Freedom Houses statistik från 2006 visar att detta år levde 47 procent av världens befolkning i helt fria länder, det vill säga 90 länder totalt. 58 länder, med 30 procent av världsbefolkningen karakteriserades som halvt fria, och 45 länder med övriga 23 procent definierades som ofria diktaturer. Ungefär hälften av människorna som lever i ofria stater bor i gigantdiktaturen Kina."
Det här är information som jag, likt många andra, känner till väl. Men betydelsen av demokrati och konstaterandet att världen inte är demokratisk, räcker inte för att rättfärdiga omfattande demokratibistånd. Jag menar att en rad följdfrågor måste ställas; Vad kan vi använda resurserna till istället? Vilka är det som ska skapa demokrati? Vilka ska bestämma hur pengarna ska fördelas och hur har dessa personer prioriterat historiskt? Vad säger den granskning och utvärdering som skett om demokratibistånd jämfört med andra former av bistånd? Vilken grad av korruption kan vi räkna med för respektive biståndsområde? Vilka värden betraktar vi som etiskt mest grundläggande? Finns det inslag av olika former av systematiskt feltänkande i stil med övertro på social ingenjörskonst?
"Men vi kan samtidigt konstatera att det inte var bättre förr. Som liberaler har vi all anledning att vara framtidsoptimister. För trettio år sedan levde enbart en fjärdedel av jordens befolkning i länder som hade demokratiskt tillsatta regeringar. I dag, år 2007, efter Sovjetunionens kollaps, Berlinmurens fall, militärregimernas misslyckanden i Latinamerika och flerpartisystemens utveckling i Afrika är situationen mycket mer hoppfull. Allt fler länder undertecknar också de viktigaste FN- konventionerna om mänskliga rättigheter. Men demokratiutvecklingens höjdpunkt var ändå året 1998, och de senaste tio åren ser vi inte samma snabba takt i utvecklingen."
Visst, demokrati är bra. Överens.
"Trots att demokrati är en förutsättning för sunt styrelseskick i ett land, ett villkor för en hållbar kapitalism då en kreativ marknad kräver fritt tänkande människor för att få fram nya varor och utveckla produkter samt det enda politiska system som kan tillgodose mänskliga fri- och rättigheter går alldeles för lite medel till detta."
Jag tycker att demokrati har ett oerhört högt egenvärde. Dock menar jag att sambandet mellan demokrati och kapitalism inte är så enkelt som Ohlsson försöker få det till. Singapore och Kina är betydande motexempel. Men min kritik handlar hursom inte om demokratins betydelse - den tycker jag trots allt är självklar. Däremot saknas belägg för att Sverige kan skapa demokrati i främmande länder. Motbevisen är tvärtom slående. Och alternativt användande av resurserna är att göra något konkret för att rädda människor som riskerar att dö. Det alternativet har föreslagits av Copenhagen Consensus som bestod av världsledande ekonomer (fyra nobelpristagare). Det har också föreslagits av ett antal utvecklingsekonomer såsom William Easterley och biståndskritiska ekonomer som nobelpristagare Gary Becker. För att nämna några.
"I de av FN åtta formulerade - förvisso mycket viktiga - milleniemålen nämns inte demokrati överhuvudtaget. Blott en fjärdedel av Sidas budget kan räknas till denna kategori, även om den borgerliga alliansregeringen nu lyfter demokrati jämte miljö och kvinnors rättigheter som de tre viktigaste frågorna inom biståndspolitiken."
Det är naturligtvis oerhört politiskt korrekt och har bemötts av stående ovationer från de flesta håll. Samtidigt kan vi konstatera att tusentals människor som skulle kunnat räddas om vi prioriterade det dör dagligen. Därför är jag kritisk till att prioritera ekologiska jordbruk och cykelkampanjer i biståndet precis som jag är kritisk till genusutbildningarna som hålls runt om i världen eller demokratifilmerna som visas.
"Traditionellt socialdemokratiskt bistånd till kommunistiska enpartistater som Vietnam, Laos och Kina kommer också att fasas ut av vår regering de närmaste åren. När bistånd ska bedrivas i diktaturstater bör det i normalfallet kanaliseras via enskilda organisationer. Självklart ska vi fortsätta att ge akut humanitärt bistånd i krissituationer, exempelvis efter jordbävningar, även till människor som lever i diktaturer."
Det är helt riktigt att vi inte borde pumpa in pengar i diktaturers statsbudgetar. Det borde vara en självklarhet. Vad gäller "humanitärt bistånd i krissituationer" undrar jag hur definitionerna och tankarna ser ut. När tusentals människor dör av undernäring, malaria och HIV - är det en krissituation? Är det en självklarhet att bygga upp hus efter jordbävningar, men inte att bekämpa malaria och undernäring som dödar människor? Och om det senare är viktigt - hur viktigt? Hur viktiga och betydelsefulla är Sidas demokratiprojekt med dialoger och filmvisningar jämfört med de människor som dagligen dör på grund av sjukdomar och undernäring i fattiga länder?
"Om yttrandefriheten förtrycks i Zimbabwe och Kongo kan folkrörelserna inte arbeta för att förändra attityden till aids."
Det innebär inte att vi gör mest nytta genom att personal på Sida fördelar pengar till olika politiska subgrupper i de här länderna. Erfarenheterna visar inte på hög effektivitet i detta.
"Om eleverna i Nordkoreas skolor inte vågar säga vad de tycker kan utbildningen inte förbättras".
Jag skulle vilja veta hur personalen på Sida ska spendera pengar så att eleverna i Nordkorea ska våga säga vad de tycker. För något år sedan gick biståndspengar till en nordkoreansk fackförening via ett norrländskt fackförbund. Motivet löd: "för att stärka arbetarklassens politiska inflytande i Nordkorea". Att läsa i Sidas projektdatabas är ofta lika roligt som att se en Monty Python film. Men om man sedan betänker att det inte är en komedi utan en verklighet som handlar om människors liv, blir det inte lika skojigt.
"Om pressfriheten inte tillåts i Kina kan fria medier omöjligen avslöja missförhållanden i vare sig fabriker, förskolor eller fängelser."
Samtidigt är Kina ett mycket rikt land med enorma ekonomiska resurser i privata händer. Det är bättre att kineserna själva, som är rika, driver på för mer demokrati. Och utvecklingen går åt rätt håll. Sveriges möjligheter att påverka Kinas demokratiutveckling måste anses vara i stort sett obefintliga.
"Utan demokratibistånd till Zimbabwes fackföreningar, kyrkor och opposition – ingen motståndskamp mot diktatorn Robert Mugabe."
Vad finns det för stöd för detta? Att säga att människor i Zimbabwe inte för något motstånd mot diktaturen om de inte får pengar från Sida, är ganska märkligt.
"Utan demokratistöd till Nelson Mandelas ANC under rasismens apartheidtid – inget fritt och demokratiskt Sydafrika i dag."
Helt och hållet spekulativt. Att Sydafrikas apartheidsystem föll vid kalla krigets slut när flera (ofta koloniala) diktaturer föll ihop berodde nog inte enbart på svenska politiker och Sida eller andra länders bistånd. Det tror jag är en förenkling som är så grov att den blir meningslös. Man kan också ställa det här mot vad som skett om vi för två decennier lagt om biståndet och riktat det mot att rädda liv. Det hade handlat om många miljarder kronor och räddat åtskilliga människors liv.
Såväl tillväxt som demokrati är mycket viktiga och goda saker. Men det är, med mitt sätt att se, inte områden som vi effektivt kan planera fram bra saker inom.
"..Men trots att demokrati är det enda värdiga system som ger individen rätten att tycka, tänka och tro fritt - och historiskt visat sig överlägsen alla andra system – har den långt ifrån segrat globalt. Tankesmedjan Freedom Houses statistik från 2006 visar att detta år levde 47 procent av världens befolkning i helt fria länder, det vill säga 90 länder totalt. 58 länder, med 30 procent av världsbefolkningen karakteriserades som halvt fria, och 45 länder med övriga 23 procent definierades som ofria diktaturer. Ungefär hälften av människorna som lever i ofria stater bor i gigantdiktaturen Kina."
Det här är information som jag, likt många andra, känner till väl. Men betydelsen av demokrati och konstaterandet att världen inte är demokratisk, räcker inte för att rättfärdiga omfattande demokratibistånd. Jag menar att en rad följdfrågor måste ställas; Vad kan vi använda resurserna till istället? Vilka är det som ska skapa demokrati? Vilka ska bestämma hur pengarna ska fördelas och hur har dessa personer prioriterat historiskt? Vad säger den granskning och utvärdering som skett om demokratibistånd jämfört med andra former av bistånd? Vilken grad av korruption kan vi räkna med för respektive biståndsområde? Vilka värden betraktar vi som etiskt mest grundläggande? Finns det inslag av olika former av systematiskt feltänkande i stil med övertro på social ingenjörskonst?
"Men vi kan samtidigt konstatera att det inte var bättre förr. Som liberaler har vi all anledning att vara framtidsoptimister. För trettio år sedan levde enbart en fjärdedel av jordens befolkning i länder som hade demokratiskt tillsatta regeringar. I dag, år 2007, efter Sovjetunionens kollaps, Berlinmurens fall, militärregimernas misslyckanden i Latinamerika och flerpartisystemens utveckling i Afrika är situationen mycket mer hoppfull. Allt fler länder undertecknar också de viktigaste FN- konventionerna om mänskliga rättigheter. Men demokratiutvecklingens höjdpunkt var ändå året 1998, och de senaste tio åren ser vi inte samma snabba takt i utvecklingen."
Visst, demokrati är bra. Överens.
"Trots att demokrati är en förutsättning för sunt styrelseskick i ett land, ett villkor för en hållbar kapitalism då en kreativ marknad kräver fritt tänkande människor för att få fram nya varor och utveckla produkter samt det enda politiska system som kan tillgodose mänskliga fri- och rättigheter går alldeles för lite medel till detta."
Jag tycker att demokrati har ett oerhört högt egenvärde. Dock menar jag att sambandet mellan demokrati och kapitalism inte är så enkelt som Ohlsson försöker få det till. Singapore och Kina är betydande motexempel. Men min kritik handlar hursom inte om demokratins betydelse - den tycker jag trots allt är självklar. Däremot saknas belägg för att Sverige kan skapa demokrati i främmande länder. Motbevisen är tvärtom slående. Och alternativt användande av resurserna är att göra något konkret för att rädda människor som riskerar att dö. Det alternativet har föreslagits av Copenhagen Consensus som bestod av världsledande ekonomer (fyra nobelpristagare). Det har också föreslagits av ett antal utvecklingsekonomer såsom William Easterley och biståndskritiska ekonomer som nobelpristagare Gary Becker. För att nämna några.
"I de av FN åtta formulerade - förvisso mycket viktiga - milleniemålen nämns inte demokrati överhuvudtaget. Blott en fjärdedel av Sidas budget kan räknas till denna kategori, även om den borgerliga alliansregeringen nu lyfter demokrati jämte miljö och kvinnors rättigheter som de tre viktigaste frågorna inom biståndspolitiken."
Det är naturligtvis oerhört politiskt korrekt och har bemötts av stående ovationer från de flesta håll. Samtidigt kan vi konstatera att tusentals människor som skulle kunnat räddas om vi prioriterade det dör dagligen. Därför är jag kritisk till att prioritera ekologiska jordbruk och cykelkampanjer i biståndet precis som jag är kritisk till genusutbildningarna som hålls runt om i världen eller demokratifilmerna som visas.
"Traditionellt socialdemokratiskt bistånd till kommunistiska enpartistater som Vietnam, Laos och Kina kommer också att fasas ut av vår regering de närmaste åren. När bistånd ska bedrivas i diktaturstater bör det i normalfallet kanaliseras via enskilda organisationer. Självklart ska vi fortsätta att ge akut humanitärt bistånd i krissituationer, exempelvis efter jordbävningar, även till människor som lever i diktaturer."
Det är helt riktigt att vi inte borde pumpa in pengar i diktaturers statsbudgetar. Det borde vara en självklarhet. Vad gäller "humanitärt bistånd i krissituationer" undrar jag hur definitionerna och tankarna ser ut. När tusentals människor dör av undernäring, malaria och HIV - är det en krissituation? Är det en självklarhet att bygga upp hus efter jordbävningar, men inte att bekämpa malaria och undernäring som dödar människor? Och om det senare är viktigt - hur viktigt? Hur viktiga och betydelsefulla är Sidas demokratiprojekt med dialoger och filmvisningar jämfört med de människor som dagligen dör på grund av sjukdomar och undernäring i fattiga länder?
"Om yttrandefriheten förtrycks i Zimbabwe och Kongo kan folkrörelserna inte arbeta för att förändra attityden till aids."
Det innebär inte att vi gör mest nytta genom att personal på Sida fördelar pengar till olika politiska subgrupper i de här länderna. Erfarenheterna visar inte på hög effektivitet i detta.
"Om eleverna i Nordkoreas skolor inte vågar säga vad de tycker kan utbildningen inte förbättras".
Jag skulle vilja veta hur personalen på Sida ska spendera pengar så att eleverna i Nordkorea ska våga säga vad de tycker. För något år sedan gick biståndspengar till en nordkoreansk fackförening via ett norrländskt fackförbund. Motivet löd: "för att stärka arbetarklassens politiska inflytande i Nordkorea". Att läsa i Sidas projektdatabas är ofta lika roligt som att se en Monty Python film. Men om man sedan betänker att det inte är en komedi utan en verklighet som handlar om människors liv, blir det inte lika skojigt.
"Om pressfriheten inte tillåts i Kina kan fria medier omöjligen avslöja missförhållanden i vare sig fabriker, förskolor eller fängelser."
Samtidigt är Kina ett mycket rikt land med enorma ekonomiska resurser i privata händer. Det är bättre att kineserna själva, som är rika, driver på för mer demokrati. Och utvecklingen går åt rätt håll. Sveriges möjligheter att påverka Kinas demokratiutveckling måste anses vara i stort sett obefintliga.
"Utan demokratibistånd till Zimbabwes fackföreningar, kyrkor och opposition – ingen motståndskamp mot diktatorn Robert Mugabe."
Vad finns det för stöd för detta? Att säga att människor i Zimbabwe inte för något motstånd mot diktaturen om de inte får pengar från Sida, är ganska märkligt.
"Utan demokratistöd till Nelson Mandelas ANC under rasismens apartheidtid – inget fritt och demokratiskt Sydafrika i dag."
Helt och hållet spekulativt. Att Sydafrikas apartheidsystem föll vid kalla krigets slut när flera (ofta koloniala) diktaturer föll ihop berodde nog inte enbart på svenska politiker och Sida eller andra länders bistånd. Det tror jag är en förenkling som är så grov att den blir meningslös. Man kan också ställa det här mot vad som skett om vi för två decennier lagt om biståndet och riktat det mot att rädda liv. Det hade handlat om många miljarder kronor och räddat åtskilliga människors liv.
Såväl tillväxt som demokrati är mycket viktiga och goda saker. Men det är, med mitt sätt att se, inte områden som vi effektivt kan planera fram bra saker inom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
