Alla håller inte med Carin Jämtin - utdrag ur biståndsessä

År 2004 startade projektet Copenhagen Consensus med syfte att rangordna bistånd och välgörenhet efter principen att göra så mycket nytta som möjligt för en given summa pengar. Experterna bestod av ledande ekonomer, varav fyra nobelpristagare. Högst prioriterade områden blev bekämpande av HIV, malaria och näringsbrist. Även frihandel togs upp som angeläget. Privatpersoner som Warren Buffet och Bill Gates har valt att skänka bort stora delar av sina förmögenheter på i huvudsak just hälsoproblemen i Afrika.

När en biståndskritisk ekonom som nobelpristagaren Gary Becker skriver om utvecklingsbiståndets korrumperande och negativa effekt avslutar han med att säga vad många biståndskritiska ekonomer säger: ”Det finns faktiskt bistånd som fungerar”.

Exempel på bistånd som Becker och andra menar fungerar är att bekämpa vissa sjukdomar som kan leda till död samt bekämpande av näringsbrist. Becker menar dock att privata organisationer bör stå för utförandet.

Utvecklingsekonomen William Easterly som varit forskare vid Världsbanken i sexton år har argumenterat för just detta i sina internationellt uppmärksammade böcker The Elusive Quest for Growth och The White Mans Burden. Easterly menar att försöken att planera fram demokrati och tillväxt bygger på en överskattning av vad ekonomer och nutida sociala ingenjörer klarar av.

Han menar dessutom att ett centralt skäl till varför biståndet har varit så katastrofalt misslyckat är bristen på incitament och att problemen inte är av teknisk natur. Antagandet om att utvecklingsbistånd bara behöver effektivseras med hjälp av mer politisk planering, förkastar han med de senaste decenniernas biståndsstatistik och debatt som argument. Easterly kritiserar demokratiseringsprojekt med snarlika argument. Direkt humanitärt bistånd och vissa typer av utbildningsinsatser där man erbjuder barn skolgång, kan fungera enligt Easterly.

Ett exempel på lyckat bistånd är vaccinationsprogram som kraftigt minskat barnadödligheten på många håll i världen. Dessvärre har det inte visat sig enkelt att skapa demokrati och ekonomisk tillväxt i främmande länder. Inte ens för svenska biståndsförvaltare som Unga Örnar, Färnebo Folkhögskola eller Palmecentret. Dock ska sägas att det är svårt att hitta studier av effektiviteten i exempelvis Unga Örnars verksamhet.

I den nyligen utkomna rapporten från Riksrevisionen Oegentligheter inom bistånd konstateras att skyddet mot korruption i de lokala projekten är ”nästintill obefintligt”. Vid granskning fann man att korruptionen varit omfattande. I 75 procent av projekten som Riksrevisionen granskade saknades möjligheter att bedöma vilken verksamhet som bedrivits och ännu mindre dess resultat. Projekten som granskades var finansierade via Svenska missionsrådet och Forum Syd. Bland de granskade fanns således inte Palmecentret, SSU, Unga Örnar, Färnebo Folkhögskola och Miljöförbundet Jordens Vänner. Projekt som däremot fanns med, och utförligt kritiserat, var Centerkvinnornas projekt i Namibia. På Centerkvinnornas hemsida sägs i en gammal reseberättelse att syftet med att de reste dit inte främst var att följa upp projekten, utan man var ”framförallt där för att lära”. Trots att organisationerna med de märkligaste och vagaste projektbeskrivningarna inte granskades, var resultatet av granskningen nedslående. Korruptionen och oordningen var omfattande. I den efterföljande diskussionen talar politiker om att det måste till bättre uppföljning. Däremot inte om att det måste till en mer grundläggande förändring av svenskt bistånd och en insikt om att projektbistånd via massvis av organisationer inte fungerar. Men vem går emot Sveriges folkrörelser?

År 1998 kom Världsbankens rapport Assessing Aid. Den menade att givarländerna ville ”plant their flags everywhere”. Sju år senare skrev Världsbanken och IMF i en rapport att enskilda länders behov att vara överallt och göra allt medförde stora problem i form av onödigt höga transaktionskostnader och koordineringssvårigheter för mottagarländerna.

Rapporten menade att det vore bättre om givarländer drastiskt specialiserade sig på färre länder och färre områden. Fenomenet är tydligt i svensk biståndspolitik. På Sidas hemsida står att myndigheten, som förvaltar ungefär halva biståndsbudgeten (15 av 30 miljarder kronor), samarbetar på olika sätt med cirka 120 länder i Afrika, Asien, Latinamerika samt Europa och Centralasien. Ungefär 5300 insatser bekostas årligen enligt Sida (Riksrevisionen nämner siffran 6000). Olika skattefinansierade biståndsorganisationer har ibland motstridiga uppgifter om hur många projekt man genomför årligen. Palmecentret har på sin hemsida information om att antalet ”utvecklingsprojekt” är 450 årligen, men på en annan sida står att antalet ”solidaritetsprojekt” är 300 stycken. På beskrivningarna går det inte att märka någon skillnad mellan s.k. utvecklingsprojekt och s.k. solidaritetsprojekt.

Av mottagarländerna för svenskt bistånd har 70 stycken varit s.k. programländer med ”fördjupat samarbete”. Den nuvarande regeringen minskar antalet till 30 stycken. Det multilaterala biståndet, det humanitära biståndet, det statligt finansierade stödet via svenska enskilda organisationer samt visst forskningssamarbete omfattas inte av landfokuseringen.

När Carin Jämtin blev intervjuad i SvD under sin tid som biståndsminister sade hon sig vilja att Sverige skulle få en starkare demokratiprofil inom biståndet: ”Vi är till exempel bra på att bygga förvaltningsstrukturer i Sverige”. När hon får frågan om varför hon inte nämner de traditionella biståndsområdena svarar hon: ”Nej, i en del länder kan säkert hälso- och sjukvård komma att behövas. Men då handlar det om enstaka insatser”.

På Socialdemokraternas hemsida kan läsas att ”… ett sätt är att hålla inne biståndsresurser till regimer som saknar fördelningspolitiska ambitioner – länder där skatteuttagen är mycket låga eller där korruptionen är omfattande”. Inte heller den nuvarande regeringen prioriterar att rädda liv och lindra nöd. Biståndsminister Gunilla Carlsson säger att prioriteringen är att långsiktigt försöka skapa demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i olika delar av världen. Carlsson säger att: ”Regeringen lägger särskild vikt vid insatser för att främja en övergång till demokrati i länder som bland annat Kuba och Vitryssland”. Sverige ska också ”ge ökat stöd till framväxten av starka civilsamhällen i Mellanöstern och Nordafrika”.